Alexander Ritchey dog i fredags.
Så sent som i torsdags så pratade jag om Alexander Ritchey med två andra pingisspelare. Vi skämtade glatt om honom och konstaterade att han var en riktig kämpe vid bordet. Äpplet berättade att Ritchey efter varje lagmatch var så slut att han inte kunde lämna omklädningsrummet, han gav verkligen allt. Alexander berörde många och hans struligheter var ofta harmlösa men långt ifrån alltid. Vi skrattade gott åt några minnen vi delade med oss till varandra. Så var det oftast med Alexander. Han inbjöd till skratt.
Jag mötte Ritchey i match vid två tillfällen och vid det ena tillfället så utklassade han mig som jag aldrig blivit före eller efter den gången, UV-poolen 1992 i gruppspelet det var jag Sener, Summannen och Ritchey i gruppen. I mitt nästa möte med honom så tog jag set och det var en bedrift av mig men i skilje fick jag knappt tvåsiffrigt och han vann väl med 21-11 eller dylikt. Jag var alltid imponerade av honom som spelare.
Privat så träffade jag honom ett antal gånger under hans sista period i Stockholm med Ängby och Riddaren som klubbadress men jag skulle inte kalla hos goda vänner utan snarare bekanta. Han var dessutom tränare för oss i Norrtull under en period men jag kände till mer om honom än att jag verkligen kände honom som person.
En frisk fläkt, en glad skit, en skojare, en kämpe, en kille med känsla och så mycket mer. Jag kände honom inte speciellt väl och jag är inte rätt person att skriva en memoria om honom och det tänker jag inte heller göra.
Jag vill bara med detta beklaga att han han lämnat oss i sån ung ålder och att han inte lyckades ta sig ur sitt missbruk som jag trodde att han hade gjort. Jag vill inte romantisera upp en fantasibild om hur fin Alexander var men jag vill ärligt beklaga att Alexander inte kunde ta sig ur sitt drogmissbruk och det till sist blev anledningen till att han i fredags gick bort.
Vila i frid.
Etiketter: Allmänt
