Jag orkar inte höra ”cotton eye joe” en enda gång till i idrottssammanhang. Vad är grejen med den? Varför spelar alla sporter den hemska låten hela tiden i alla pauser. Nu har den till och med kommit in i Pingisligan och den slutas inte att spelas.
Här är den, i och för sig inte den officiella versionen men den enda jag tycker duger, den påminner om banjospelaren i ”Den sista färden”.
Etiketter: Anger management
