Idrottsledare – något man är född som?

Att vara idrottsledare är som messmör, antingen avskyr man det eller älskar man det. För det finns inte mycket där emellan hävdar jag.

Titta dig runt i pingissverige och du märker att det är samma ledare som år efter år är på samma sammankomster och samma tävlingar. Nästan alla jobbar ideellt och man undrar då vad det är som gör att dem lägger ned denna ofantliga tid och kraft på någonting som inte direkt ger dem någon egen konkret publicitet eller belöning.

Det är lätt att glömma betydelsen av vad ideella ledare åstadkommer. Det är istället duktiga spelare eller lag som får den största uppmärksamheten i media och övriga forum. Men utan ledarnas insatser hade det inte funnits några klubbar eller förbund. Dock är ledarna sällan ute efter den personliga vinningen eller publiciteten, utan lyckan består i regel av klubbens framgångar i form av serieuppflyttningar, individuella prestationer hos klubbkamrater, lyckad breddsatsning och en fungerande organisation under utveckling. Dvs ett kvitto på att det man kämpar för och lägger ned tid och kraft på får ett positivt utfall.

Är då idrottsledare något man bara blir eller född till?

Svaren varierar nog, men personligen startade jag min första idrottsklubb som 9-åring. Det var en kvartersklubb som vi döpte till Långholmens BK utifrån kvarterets namn. Vi var 8-10 grabbar som hade fotboll, bandy och fri idrott som idrotter och vi tryckte upp tröjor och byggde en fotbollsplan på grönområdet utanför vår tomt. Intresset spred sig till andra kvarter och vi var totalt 4 olika kvarterslag inom något år som spelade vänskapsmatcher mot varann. Verksamheten höll i sig några år tills man började på högstadiet i Vimmerby.
Då hade jag hållit på med pingis i källaren några år och intresset ökade ytterligare när man kunde köra pingis på rasterna. Fick då nys om att det fanns en pingisklubb i Vimmerby i vilken jag genast började i. Det blev ju en del pendlande mellan Södra Vi och Vimmerby och i och med att jag fick med mig ett 10-tal andra Södra Vi killar till klubben kände jag att jag lika väl kunde starta en egen klubb på hemmaplan.

Så när jag var 15 år kontaktade jag Södra Vi IF som då hade idrotterna fotboll, skidor och fri idrott som sektioner, och frågade om jag fick starta en bordtennissektion inom föreningen.
Det blev ett positivt gensvar och jag fick förtroendet att bilda sektionen samt söka medlemskap i Smålands Bordtennisförbund. Då jag var den äldste i skaran som dessutom var den ende som hade någorlunda administrativa talanger så var det jag som drev rubbet. Ordförande, sekreterare, kassör och tränare.
Det var otroligt lärorikt och utvecklande och enda problemet var när vi hade bortamatcher och var beroende av chaufför.

Det kom fram en del talanger efter ett tag och den främste var TTEX-Tommy som vid 8-årsålder spelade med oss andra som var bra mycket äldre. Tommy var som bäst rankad 10 i Småland på pojkar 13-rankingen har jag för mig.

Som 19-åring flyttade jag till Linköping för att plugga på Universitetet och då tog Tommys pappa Inge över min roll. Inge är fortfarande den som driver klubben och har lyckats fantastiskt väl. Varje år i oktober åker jag ner till Vimmerbyspelen och betraktar alla duktiga Södra Vi ungdomar som är frekventa på Smålandsrankingen.
Under universitetstiden blev det inte så mycket pingis, men jag hann dock med att driva en pingissektion inom Linköpings Studenters IF. Det var väl ingen större insats man gjorde men det räckte för att hålla mitt stora intresse vid liv.

1997 flyttade jag till Stockholm då jag efter examen fick jobb på SACO som utredningssekreterare. Det dröjde ungefär ett halvår innan jag i november samma år gick med i Norrtulls SK. Jag fick till en början spela med gubbarna i Matteusskolan, men tjatade mig efter en kort in på den ordinarie seniorträningen i Brygghuset. Ganska snabbt blev jag tillfrågad att ta över en styrelseledamotplats från den avgående Steffo Törnqvist (Jajamen, TV-Steffo var med i Norrtull).
Och sen dess har jag varit verksam inom NSK och fått vara med om en fantastisk resa som bara blir ROLIGARE OCH ROLIGARE OCH ROLIGARE!
Så nog är i alla fall jag näst intill född som idrottsledare. Åtminstone känns det lite som mitt kall…
//Joachim Öhman

Detta inlägg postades söndag, 6 december, 2009 kl 20:00 i Externa Kolumnister, Ledaren. Du kan lämna en kommentar.