Jag kan ju börja med att presentera mig själv. Jag heter Mats Sandell, 21-årig djurgårdare, och spelar för tillfället för TSG Steinheim i den 3:e högsta serien i Tyskland. Det känns faktiskt lite konstigt att skriva då jag i hela min karriär har spelat för Spårvägens BTK.

Det hela började i plugget där det spelades frenetiskt på varenda rast och undertecknad var helt okej trots att det bara lirades backhand över hela bordet. Sen en dag damp det ner en lapp på skolbänken som frågade om jag var sugen på att börja spela pingis i Spårvägens BTK. Då var jag 8 år och på den vägen är det.

Jag har hunnit med att spela i kadett- och juniorlandslaget till och från, men det blev bara ett ungdoms-EM, och det under en säsong där jag inte var med på ett enda läger fram till 6-nationers och Polska Öppna som gick precis innan UEM.

Den tävlingen som jag är mest nöjd med hittills är nog förra årets U20-SM i Helsingborg där jag gick till semi och förlorade mot Törna. Det som saknas är väl någon större seger och det är väl en del av anledningen till att jag inte lirat mer i landslaget skulle jag tro.

Den enda avstickaren hittills, förutom nuvarande säsong, som jag hunnit med är året som jag tillbringade där det jämt blåser motvind. Det blåser, hur du än går, hur många gånger du än byter riktning, alltid motvind. Stället är även känt som Köping. Där jag gick samhällsprogrammet på Ullvigymnasiet bland bönder och Volvo-tekniker. Där trivdes jag inte alls och det var till råga på det lite struligt utanför pingisen. Redan i slutet av november hade jag bestämt mig för att jag ville flytta hem. Så här i efterhand var det ändå ett nyttigt år då jag lärde mig mycket om mig själv men samtidigt var det nog också det tuffaste jag upplevt då jag under det sista halvåret bara ville hem och det syntes både i träningshallen och i plugget.

Tillbaka hemma i Spåret så började det hända grejer, det satsades på att gå upp i elitserien och nya spelare skulle komma och köra riktigt hårt. Ett klart lyft mot hur det såg ut när jag lämnade för Köping. Vi klarade av att gå upp i Superettan via ett kval mot Häggenås som nog är en av dom sjukare matcherna jag har upplevt. Vi låg under med 7-4 eller något sånt trots att dom saknade sin 1:a, Andy Pereira, som hade åkt hem för året. Matts Quiding hade en hel drös matchbollar som inkluderade ett högt upplägg framme vid nät på våran inlånade japan Joji Yamazaki. Det hela slutade med att det blev 7-7 och vi gick vidare på bättre setkvot har jag för mig. Sen skulle Häggenås upp mot vårat andralag för att fortsätta att kvala mot Superettan. Det kan inte ha varit så roligt efter matchen mot oss.

Superettan klarades av första året med Sheng Xia, Robin Morin, Daniel Fynsk, Ludvig Hedlund och jag själv. En relativt enkel serieseger tycker jag.

Första matchen i Elitserien på bra många år för Spåret bjöd på en fullsmockad SL-hall och när det vankades inspringning så höll jag på kuta rakt in och riva barriärerna eftersom att det var becksvart i hallen och strålkastarna var rätt starka. Jag såg ingenting i stort sett men lyckades undvika dom i sista sekunden när även dom blev upplysta. Matcherna för min del i Elitserien kan väl räknas på ena handens fingrar skulle jag tro och jag har mest hållit till i Superettan här hemma. Det var något som jag inte var så sugen på ett år till och dessutom lirar pengarna där nere i en helt annan liga än här hemma.

Därför hamnade jag i TSG Steinheim inför den här säsongen efter att dom hade fått nys på mig genom Fabbe Åkerström som lirade där förra säsongen.
Jag kan efter halva säsongen konstatera att det är en helt annan grej än den skyddade verkstaden som det är hemma i Sverige. Det var även något som jag snackade med Äpplet med om inför säsongen då han varnade mig lite för det. Lite koll hade jag på det sen innan så jag trodde att det var lugnt.

Men det var lite tuffare än vad jag trodde ändå, men det är bara bra och precis vad jag behöver känns det som. Jag har förlorat för mycket för att jag ska vara nöjd hittills, men det har varit nyttigt och jag har tycker att jag har blivit en smartare och klart bättre spelare. Samtidigt har skoltyskan fått sig ett rejält uppsving så det är en rejäl bonus.

I laget så är det en rumän, 2 ungrare, en tysk, en kille som är tysk men härstammar från Iran och jag så det är ett internationellt lag kan man lugnt säga. Grymt roliga grabbar och trots att inte alla är därifrån eller är där hela tiden så kommer vi riktigt bra överens och har alltid grymt roligt.

Vi har en del folk på matcherna, tidningen skriver alltid hur det har gått och radio har velat göra intervjuer och som mest är det runt 200 pers på matcherna men det vanligaste är runt 100. Rätt stora kontraster mot hur det ser ut hemma.

Vi spelar alltså med 6 man i laget. 3 dubblar till att börja med, sen 2 singlar var och i händelse av att matchen inte har blivit oavgjord så spelas en avgörande dubbel. Matcherna kan med andra ord bli galet långa och det gäller att vara väl förberedd. Man får även vara beredd på motståndare som inte tvekar en sekund att ta till alla medel för att få en ur balans. Så under året hittills så har jag fått stå på mig lite, något som även det har varit nyttigt. Med dom här förutsättningarna är det inte sällan det blir hatmatcher vilket gör att undertecknad tycker att det blir lite roligare. Men stämningen efter är alltid helt lugn oavsett hur matcherna har sett ut och lagen käkar i stort sett alltid middag tillsammans efter.

En nackdel med det är ju att man “försvinner” lite på hemmaplan då alla helger som det har varit några av dom större tävlingarna så har det varit seriespel i Tyskland. Så är det även under Safir och SM-helgen.

Det som har varit oväntat tufft har varit alla resor fram och tillbaka till matcherna, trots att jag har stannat där nere i perioder. Men det är klart, det underlättar ju om man lyckas flyga hela vägen i ett streck… Men det är en helt annan historia.

Allt som allt trivs jag väldigt bra där nere och blir väl omhändertagen och det ser även ut i dagsläget som att jag stannar där nere och kanske flyttar ner helt.

Avslutningsvis vill jag tacka Max för en skön sida även om den gamla bloggen föll mig mer i smaken och även önska samtliga hockeylag välkomna till Hovet för en lektion i slutspelshockey.

Mvh
Matte

Detta inlägg postades fredag, 19 februari, 2010 kl 12:00 i Elitspelaren, Externa Kolumnister, Ungdomsspelaren. Du kan lämna en kommentar.