Han var en usel pingislirare men höjde sig många klasser då han började använda Neubauers långnabb.
Har han allvarligt kul när han spelar sådär? Ärligt talat får jag hellre stryk och drar några sköna vinnare än spelar som han.

Jag har hört dem förut. En del av min vardag som pingisspelare genom åren.
Jag älskar pingis som få andra och tror nog jag genomlidigt fler pass i hallen än de flesta. Dessutom skall tilläggas med många års dåliga resultat och högst långsamma framsteg. Jag är idag 37 år gammal och kan nog egentligen bara hävda att jag varit hyfsat framgångsrik inom bordtennisen de sista 10 åren.

Jag har skitkul när jag spelar och försöker att utveckla mitt spel hela tiden. Problemet är dock att det är så himla tråkigt att få stryk på träningarna när man testar lite nytt och blir häcklad vid förlust!

Känslan att vinna har alltid varit stark för mig och har det krävts att gå egna vägar för framgång så har jag gjort det. Jag upphör aldrig att inspireras av motståndare som i ren frustration får raseriutbrott eller helt enkelt ger upp. Även om skrik, sparkar och uppgivet kroppsspråk kan vara jobbigt att möta så föredrar jag nog ändå dessa reaktioner från motståndaren kontra att han eller hon börjar löjla sig och uppträda respektlöst. Det måste slås fast att det krävs ett stort mått envishet och psykisk styrka för att spela på detta ”tråkiga” sätt som jag gör. De flesta behärskar idag att spela mot långnabb så pass mycket att utan variation från nabbspelarens sida så lär sig motståndaren ”trallen” och behärskar den rätt snart obehindrat. Till en början spelade jag nog själv ganska enkelt och enformigt men genom åren tycker jag mig ha utvecklat ovanliga vinklar och korta blockeringar även mot hård offensiv. Jag upptäckte faktiskt på Liseberg för några år sedan att mina säregna pingisteknik passade perfekt när man skulle slå ner små grodor med en hammare. Jag använde samma teknik och fick nästan dubbelt så många poäng som alla de övriga vilket förbryllade dem och jag fick spela en gång till för att bevisa och med identiskt resultat.
Ja herregud vad man gnetat vid bordet genom åren. Att jag inte gett upp är egentligen otroligt när jag reflekterar över det. Jag tror faktiskt att om jag lagt ned motsvarande träningstid och nötande de senaste 15 åren med ett ”vanligt” gummi på backhand så skulle jag spela på ungefär samma nivå som jag gör idag. Faktiskt är jag nog så envis.

För att få en helhetsbild måste man nog i mitt fall ha lite mer kött på benen. Som junior var jag definitivt ingen stjärna, men detta kan nog delvis tillskrivas det faktum att bordtennisen faktiskt inte var min första sport förrän vid 25 års ålder. Som junior testade jag de flesta bollsporterna innan jag i 16 årsåldern valde att satsa på handbollen. Jag var egentligen inte jättebra på något i handbollen utan mera bra på det mesta och kunde spela på de flesta platser samt hade en grym inställning, vilket tränarna applåderade. Jag var detta år med i Dalalaget och sista uttagningen till juniorlandslaget och gjorde debut i seniorernas a-lag i div.2 i lilla Avesta. Pingisen var förvisso kul om än inte så framgångsrik och det är ju inte precis lätt att kombinera två ”vintersporter” så jag spelade den mest på skoj.
Efter senare utlandsstudier och stundande vuxenliv insåg jag så småningom att handbollen var för tuff både vad gällde mentalitet och träning, så jag valde istället att fokusera mer på pingisen.

Första förbättringen spelmässigt blev när jag insåg som senior att jag var för skruvblind med för kassa servereturer för att spela med vanligt gummi på backhand. Jag testade olika kortnabb till en början men valde ganska snart långnabb och till en början Phantom med minimal svamptjocklek. Plötsligt var jag mycket säkrare och kunde mycket mera vara med och fightas i bollduellerna.

Nästa kliv kom när jag började tävla utomsocknes mot spelare som inte kunde mig utan och innan. Nu märktes att jag faktiskt kunde slå spelare mina lagkamrater inte mäktade med och mitt självförtroende stärktes enormt. Jag började träna 3-4 ggr i veckan och det är den träningsdos jag hållt i mer eller mindre de senaste 10 åren, exklusive tävlingar.

I slutet på 90-talet började jag spela med Tibhar Grass utan svamp på backhand och min spelstandard höjde sig ytterligare något snäpp. Fortfarande var problemet att jag inte fick utdelning på mitt annorlunda spel på träning då de i laget inte hade några större bekymmer med mig och detta gjorde då det svårt för tränaren och lagledaren i a-laget att motivera min plats i laget. Dessutom fanns det de i laget som inte riktigt kunde acceptera det faktumet att jag var på deras spelnivå bara för att jag vann t.ex klass 1 i Urnanträffen mot yngre idiotiskt spelande ungdomar .

Droppen för min del var när ett nyförvärv i klubben vägrade spela i en a-lagsmatch om jag också gjorde det då han tyckte jag var för dålig. Dessutom ”hintade” min tränare vid ett närliggande tillfälle att jag var klubbens bästa tränare och nog borde överväga om jag kanske hade ”en större möjlig framgångsrik framtid som tränare”. Detta fungerade som den grymmaste tändvätska jag upplevt. Jag gav mig fan på att visa alla tvivlarna att jag visst kunde hävda mig även som spelare. Jag tyckte förvisso att det var jätteroligt att vara tränare åt klubbens bästa juniorer och upplevde ledarutbildningen Steg 1 och 2 som väldigt intressant och givande då jag alltid trivts med att lära ut och arbeta med barn, ungdomar och på senare tid även vuxna. Likväl ville jag ju testa mina egna gränser i första hand.

Det stora spelmässiga klivet togs när jag valde att flytta till Göteborg runt millennieskiftet. Jobbet var största anledningen till flytten, men visst hoppades jag kunna utvecklas än mer i bordtennisen i en kanske standardmässigt tuffare omgivning, dock med positivare respons från omgivningen.

Första året blev helt bortkastat och jag blev nog bara sämre. Andra året hörde spelare och bekanta av sig från lilla klubben Lerum att de ville att jag spelade för dem. Jag kände direkt att det var den omställningen jag behövde. Jag testade Hallmarks nya långnabb och började tävla en hel del med lagkompisarna som likaledes ville åka runt. Jag kvalificerade mig för stora SM och gick upp till elit. Först nu kom Neubauers gummin till min vetskap och i takt med att jag lärde mig spela med dessa så upplevde jag också att tron på mig själv nu var betydligt större. Så jäkla kul. Serielaget vann division efter division och till sist var vi uppe i div.1 där vi kom tvåa och fick kvala till superettan. Vi hade ingen större chans där i sista steget mot varken Norrtull eller Enig, men när jag slog Göran Wranå i det senare laget och folk kom fram och kollade på mitt racket och undrade hur i h-e jag kunde spela på den här nivån så framgångsrikt så riktigt knöt jag näven i fickan och mindes råden på 90-talet om att satsa på tränarkarriären i stället.

Jag har fortsatt spela på denna rätt höga nationella nivån sedan dess och lyckats kvalificera mig för stora SM nu 9 år i rad. Veteran SM guldet i Herrdubbel 30 ihop med Anders Karlsson värmde också något väldeliga och jag kan inte sticka under stolen med att någon tår fälldes under handduken den eftermiddagen.
En säsong i Skånska Höganäs blev det också och resultatmässigt var den kanske t.o.m mitt framgångsrikaste år med endast ett fåtal förlorade singelmatcher i div.1 Södra samt fina tävlingsresultat.

Nu är jag sedan något år tillbaks i Götet och tanken var väl initialt att jag skulle få något annat i min tillvaro att ”satsa” mera på, men ödet ville inte likadant, så nu är jag tillbaks med gammal frenesi i gamet.
Till en dels förtret, en dels lycka. Visst har jag förbättrat mig speciellt i forehand spelet samt servar. Visst tror jag nog att jag är en av de envisare och mera taktiska spelarna på min nivå.
DOCK sticker jag inte under stolen med att en del kan få mig att se ut mer eller mindre som en nybörjare. Det är något jag får leva med. En del har lärt sig spelet tack vare träning mot sådant spel. En del har helt enkelt bara den mentala skallen att de kan ställa om och behärska det obehindrat. Sådana matcher är inte roliga, men jag accepterar dessa förluster och berömmer motståndaren, kanske inte alltid i samband med handskakning men med lite distans till det hela skyller jag aldrig ifrån mig sådana gånger.
De roliga matcherna är dock fortfarande de i övervikt. Även om jag inte alltid vinner dessa matcher är det alltid lika inspirerande att möta en i mina ögon mycket bättre spelare och känna att jag faktiskt är med och kan störa, kanske t.o.m vinna ibland. Idrott går ju för de allra flesta ut på att vinna och för mig personligen har jag alltid fått kämpa för att kunna hänga med, oavsett idrotten. Dum vore jag väl därför om jag bad om ursäkt för mina vinster inom pingisen bara för att dessa inte är stylistiskt vackra eller följer det vanligaste mönstret för hur spelet ska ”se ut”.

Det är väl det som är tjusningen med vår älskade sport funderar jag. Att spela tennis på motsvarande nivå som jag själv och möta t.ex en topp 100 spelare i världen skulle ju vara genant och man vore ju bingolotto-vinnare om man ens fick till en vinnande serveretur. Att vinna ett endaste ynka game är en utopi om motståndaren verkligen kämpar. Glöm det. Att ens vinna ett tvåsiffrigt antal bollar sammanlagt i en match hävdar jag skulle vara en fantastisk bedrift.
I pingisen upplever jag att det inte är lika ofantligt avstånd till toppen. Att vinna en liknande match mot en topp 100 spelare är det självfallet inte tals om. Fast inte blir du på långt när nollad. Du kommer t.o.m säkert att känna vid något tillfälle att du faktiskt är med. Kanske vinner du några poäng i följd och anar en setvinst. En kantboll, kixträff eller nätrullare och du lyckas. Marginalerna är små i vår älskade sport och möjligheterna att hävda sig utan att ha alla de där slagen eller den där otroliga fysiken är faktiskt ganska stor.

Glöm inte det alla ni pingisälskare där ute och träna på !

Kanske får jag vid något tillfälle utrymme att roa er med lite anekdoter vad jag fått höra verbalt från frustrerade motståndare. Finns material för att kunna skriva en bok snart känns det som.

Mvh. Classe Wallgren.

Detta inlägg postades torsdag, 11 februari, 2010 kl 19:00 i Elitspelaren, Externa Kolumnister. Du kan lämna en kommentar.