Välkommen på en snabbvisit till Uganda och läs om pingisen som förbättrat livet för 100-tals ungdomar i ett ugandiskt slumkvarter. 
 
”I början av 2003 jagade vissa föräldrar hem sina barn med en bambupinne. Föräldrarna tyckte att pingis var oseriöst, att barnen istället behövdes i hemmet för arbete. Idag kommer samma föräldrar med fler barn, men vi har inte resurser att ta emot alla”, säger tränaren Jude Mutete, 30. 
 
I Sverige har jag mött många olika påståenden, de flesta positiva men även relevanta frågor som t.ex. ”Varför skicka pingisbollar till Afrika när det är mat de behöver?” 
 
Året är 2003, jag har nyss surrat fast ett pingisbord på minibussens tak och vi drar iväg mot staden Mbale i Uganda. I handen bär jag en plastpåse med 10 rack och 40 bollar. Nu ska vi se, vill ungdomarna spela pingis här? Absolut! Därför startade vi 2003 Mbale Tigers Table Tennis Club, idag Östafrikas mest framstående idrottsklubb för ungdomar. 
 

 
Pingisklubben Mbale Tigers har gett ungdomarna en alternativ väg ut ur fattigdomen. Fler än 30 spelare har gratis skolgång tack vare stipendium för sin pingis. Prispengar har hjälpt till att bygga färdigt familjers hus, sponsra syskons skolgång och 10 spelare har spelat för landslaget i Australien, Indien och Sverige. Många har deltagit i ca 40 tävlingar i Östafrika. 
 

 

Klubben har sedan 2003 utsetts som ett gott exempel på hur idrott kan hjälpa ungdomar i ett slumområde att växa som människor. Spelarna från Malukhu i Mbale anses enligt FN:s definition som extremt fattiga, och på sex år tog de sig in i Europas absoluta finrum. 2009 presenterades pingisklubben Mbale Tigers på EU-toppmötets European Development Days i Älvsjö. Över 300 personer, inklusive EU:s ordförande Margot Wallström, lyssnade till klubbens framgångar. Allt var direktöversatt till svenska, franska och arabiska. 
 

 
Med varsitt rack och en stark vilja har spelarna Amina Kibone och Mango Ronald lyft fram pingisen som en metod för utveckling. Något som många till en början trodde var ett skämt. Samtidigt som jag på allvar började rota i mitt gamla pingisnätverk, som t.ex. idag genom Pingis Anger Management. På flaggan vid tävlingarna i Mbale står det tryckt ”Use the Power of Sports to Fight hiv/aids.” På skylten utanför lokalen ”Developing Youth through Sports.” Även FN utsåg klubben som mest innovativ inom östafrikanskt föreningsliv för ungdomar. 
 

 
 
Året är 2010, jag, Niklas Waldenström, Pontus Persson och Richard Alfvén bär 100 kg idrottsmaterial genom tullen. Bollar, rack, tröjor och skor. Jo, ungdomarna i Uganda var mycket intresserade av pingis. Idag har ca 2000 av dem en möjlighet att spela pingis utan kostnad.  
Som tränare Jude Mutete säger: ”Låt oss fantisera om att vi har en hall med 100 bord så kommer varje träning vara full. Utanför kommer det att stå 100-tals ungdomar och kikar genom fönstren som också vill spela.” 
 
Richard Alfvén är idag i Mbale och skriver sin examensuppsats i Statsvetenskap om pingisens kraft till förändring. Pontus Persson byggde tidigare upp ett internetkafé i klubben, som möjliggjort att klubben själva kan ansöka om pengar, men kanske framförallt, att spelarna får internationella kontakter genom brevvänner.  
 

 
Niklas Waldenström agerade chefstränare i Mbale Tigers mellan 8-14 februari 2010.  
”Jag trodde att Mbale Tigers hade högst 5-6 talangfulla spelare, inte 30. Vi skulle behöva Tigers tjejer i Norrtull”, säger Niklas som värderar att tjejerna håller en hyfsad god klass även i Sverige. I Varberg 2008 vann Amina Kibone damer klass 3, och förstapriset var ett par Björn Borg-skor.  
 
Spelarna lyssnar noga på vad Niklas har att säga. En tränare som tagit sig utifrån Afrika för att träna just dem ger en idolstatus. ”Jag gillar Niklas sätt att coacha, konkreta riktlinjer och disciplin”, säger tränare Mutete. Just disciplinen är viktig i klubben och det är Judes ledord i träningen. Den ökade disciplinen vid bordet har även förbättrat jobbet hemma och i skolan.  

 
I klubben spelas det också fotboll. En fotboll på 40 spelare, och ibland 40 spelare på fyra pingisbord. Pingis- och fotbollstränarna har olika tekniker för att så många som möjligt ska få spela. Ibland får varje spelare slå två bollar och sedan ställa sig sist i den 10-personers långa kön. Självklart har de även gruppindelat i nybörjare, amatörer och mer satsande. Intresset för pingis och fotboll är större än vad klubben materiellt kan erbjuda, därför krävs flexibilitet. De yngsta sparkar boll med fem t-shirtar som knutits ihop. I pingisen delar man på rack och skor, så också på tävling. 
 

 
Gulu i norra Uganda 
Vår resa 2010 startade med en resa till Gulu i norra Uganda. Staden har sedan 1986 varit utsatt för omfattande rebellkonflikter, där många barn blivit föräldralösa eller blivit kidnappade till rebellerna. Under tvång och övergrepp har flertalet fått jobba som barnsoldater. Konflikten har dämpats, men krigsskadorna finns kvar, både de fysiska som mentala. I detta sammanhang anländer vi till Gulu. Målet var att starta upp Gulus första pingisklubb, Gulu Tigers. Vi besökte borgmästaren och lokala politiker och förklarade vårt uppdrag.  
 
Vi skickades vidare till skolan “Laroo Boarding Primary School for War Affected Children.”  
På skolan bor 500 ungdomar och en psykolog. Ganska snabbt hittar vi en aula med plats med 5-6 bord, men vår redan ansträngda ekonomi gör att vi endast skänker ett bord, två rack och bollar. I nästa vecka åker Jude Mutete dit och utbildar fler tränare. Sedan ska skolans elever, som bl.a. läser hantverk, börja göra egna pingisbord. 
 
 
Visst, en pingisboll bryter inte ner krigsminnen, men minnen går att mildra under kortare stunder.  
Ebuku, 16, från Mbale Tigers: 
”Jag fungerar som pappa till mina småsyskon sedan pappa flyttat. Efter skolan bär jag tegelsten för att få ihop till hyra och mat, jag lagar maten och sedan läser jag läxor. Det är skönt att avsluta dagen med pingis. När jag väl spelar tänker jag inte på allt annat som är jobbigt. Pingisen får mig att kämpa vidare” säger Ebuku, storebror till Elietu och Moses Pharao som också spelar pingis. Familjen har tack vare pingisen fått stanna kvar i Mbale. Moses har fått fri skolgång tack vare sin talang och klubben stödjer familjen eftersom pingisbröderna betyder mycket för klubbens utveckling. Ebuku ställer ofta upp ideellt som ledare. Utan pingisen hade Ebuku, Elietu och Moses fått byta ut pingisracket mot varsin potatishacka. Tvingas man ut på landet så gäller jordbruk utan traktor. 
 

 
Innan vi lämnar Uganda har vi ett möte med spelarnas föräldrar i klubben. De har gått ihop och startat ”Mbale Tigers Parents Sacco Group” – som är en mikrokreditsorganisation. På detta sätt kan de hjälpa varandra för mindre inköp som på sikt kan ge större avkastning. Idag har även föräldrarna en naturlig och ekonomisk anknytning till klubben. Majoriteten av föräldrarna tjänar 1-2 dollar/dag, matbristen är inte akut, men svår. 1-2 mål mat för dagen fixas genom små familjejordbruk. Pingisen odlar inte mat, men man bekämpar den utbredda och förrädiska inaktiviteten som får många män i Uganda att ta till alkoholen. Klubben kompletterar också pingisen med utbildning inom hiv/aids-prevention, ledarskap, hälsa och mänskliga rättigheter. 

 
 
Vi säger adjö till Mbale Tigers, sätter oss på flyget och landar i en snödriva. I ett land där tågen är inställda och SL-trafiken endast fungerar under jord. Det är sådant man får leva med. Vi kan inte göra allt, men med pingisens hjälp kan vi göra mer än vad vi trodde var möjligt.  
 

 
I augusti 2009 fick jag ett sms. Tränaren Jude Mutete undrade när jag skulle besöka Uganda nästa gång.  
”Vet inte, jag jobbar för fullt i klubben (Norrtull) så jag vet inte när jag kommer iväg.”  
”Jo, jag tänker döpa min son efter dig. Till Stefan Mutete. Det blir den enda Stefan i hela Uganda.” 
Det katolska dopet hölls på en veranda i huvudstaden Kampala en lördag i februari 2010. 

 
Youtube-klipp 
http://www.youtube.com/watch?v=QlMF3hqWfbw 
 
 
Information 
Sedan 2003 har 15 svenskar arbetat i Mbale Tigers. Det finns också möjlighet för er som läser detta att ev. 2011 prova på samma sak. I Sverige har vi en arbetsgrupp på 15 personer som ses, bl.a. i Stockholm. 
 
Projektet har fått ekonomiskt stöd från Sida sedan 2005. Tack till Norrtulls SK, Sportex, Yasaka, TTEX och Stockholms Bordtennisförbund för idrottsmaterialet vi tog med oss.  
 
Boken Pingismissionären skrivs nu och är en inspirationsbok om hur pingisen och gemensamma nätverk kan göra en skillnad. 
 
Om du tycker att projektet är intressant har du möjlighet att stödja det genom autogiro (50kr/mån) eller på annat sätt bidra med kunskaper. Du kan även anmäla dig till vårt Nyhetsbrev. E-posta till kansli@norrtullssk.se 
 
Information om den planerade pingisakademin 
Det slutgiltiga målet är att starta upp Afrikas första pingisakademi för ungdomar som parallellt ska bedriva idrott och studier. Som Sveriges idrottsgymnasier. 
 
VISION 
Att starta upp en bordtennisakademi innan 2013 som utan avgift tillhandahåller målgruppen idrott, boende, utbildning, ett ökat internationellt nätverk och ökad anställningsbarhet. Akademin ska också fungera som ett preventivt konfliktcenter, där bl.a. barnsoldater från norra Uganda ska rehabiliteras. 
 
MISSION 
Att stärka det civila samhället genom en lokalt stärkt organisation i fråga om kapacitet och kompetens. Därmed kommer målgruppen i framtiden kunna påverka sin egen livssituation. 
 
MÅLGRUPP 
Totalt 120 ungdomar mellan 6-18 år (plus ungdomar/vuxna som spelar på öppna tider) 
60 ungdomar i Primary School (6-13 år) 
60 ungdomar i Secondary School (14-18 år) 
 

Etiketter: Allmänt

Detta inlägg postades fredag, 26 mars, 2010 kl 12:13 i Blogg, Reportage. Du kan lämna en kommentar.