Ankomst till NYC på tisdagskvällen och incheckning på centrala Gershwin hotell på 27 gatan bara ett par kvarter från SPiN. Resesällskapet för mig var Jamie Lindqvist, J-O Waldner och Appelgrens (Äpplets fruga var med också). Appelgrens och Waldner bodde på annat hotell längre norrut. Något trötta vid ankomsten men väldigt förväntansfulla så gick vi säng tidigt inför en lång spännande dag i NYC på onsdagen.
Onsdagsdagen inleddes med en lagom stor frukost när NYU efter att vi snabbt passerat förbi SPiN och kollat var lokalerna låg. Glatt konstaterade vi att det var bara ett par minuters promenad mellan hotell och SPiN. Nice.
Promenaden fortsatte söderut ner mot Battery Park och Ground Zero där man fortfarande chockas av vilken skada som gjordes vid terrorattacken för nio år sedan.
Lagom till klockan tio lokal tid fann vi en irländsk bar som visade USA mot Algeriet och England mot Slovenien på TV. Det var en himla tryck där från såväl Engelsmän men framförallt från engagerade amerikaner som faktiskt brydde sig om hur det gick i VM för sitt lag. Baren hade en sådan där typisk och klassisk kassamaskin man bara finner i USA, härligt tycker jag.
Om ni minns så vann USA på övertid i en match man var tvungen att vinna och i det ögonblicket lyfte taket inne på baren och publiken skanderade det klassiska U-S-A, U-S-A, U-S-A. Jag och Jamie blev kvar en stund efteråt och sög in ögonblicket som var lite skrämmande på något sätt att se hur nationalistiska/patriotiska amerkanerna var. Skrämmande men samtidigt härligt på ett märkligt sätt.
En liten tur runt på stan efter det och sedan tillbaka till hotellet inför kvällens event på SPiN. Världsmästareventet!
Jamie antog en ödmjuk inställning inför kvällen men 30 sekunder efter att denna bild togs och när Michael Myers klev in på SPiN så drogs inställning ner till en mer hälsosam nivå inför Ferraribilen (ej Myers) som stod parkerad utanför.
Nere på SPiN där vi hade något av ett VIP-band så hängde vi i deras Fred Perry-rum tillsammans med bland annat Myers som var där i god tid inför uppvisningen. Lite hänförda av denna komiker och frågeställningar om hur mycket man kan prata med en sådan kändis fick oss att bara växla några ord med honom och sedan fortsätta att prata med våra svenska vänner Waldner och Appelgren som anslutit ombytta och klara för uppvisningen.
Fred Perry bordet
Äpplet och J-O
Uppvisningen höll en helt OK nivå men något lågt i tak och halvdunkel belysningen försvårade rejält och dom riktigt spektakulära bollarna uteblev. Inramningen var bra men inte enorm och det fanns potential att förbättra det. Lite höftskott och halvdålig koll ibland i en annars bra inramning med musik och ordentliga presentationer.
Efter uppvisningen så fick jag chansen att prata med en gammal idol, Carl Lewis. Att Heather Graham var där märktes knappt då hon försvann väldigt snabbt efter showen. men vad spelade det för roll när Calle var där. Carl fucking Lewis. Jag var riktigt star struck.
Efter den officiella uppvisningen så fick dom som ville chansen att spela på något av alla borden inne i lokalen och medan Lewis eller som jag nu kallar honom, Calle, kollade på sina vänner spela så fick jag en pratstund med honom där jag nog han avhandla VM 1983, 4 OS Guld 1984, Break it up 1986, Ben Johnson 1988, Mike Powell och längdfinalen 1991 i Tokyo plus givetvis Calles tankar om pingis. Allt detta på glada tio minuter.
Calle berättade att han inte var så duktig nu men att han älskade pingis och då framförallt J-O som han såg gå till final 2000 i Athen och att han sedan dess är ett stort fan av vår svenska superstjärna. Vidare så berättade han att han efter detta ska köpa in ett pingisbord och satsa på att bli riktigt bra och spöa J-O om ett år, nåja hans självförtroende var det inget fel på.
Den uppmärksamme noterar att Calle spelar med pennfattning och att han är högerhänt. Spelstilen var från halvdistans med skruv från forehand och evigt missande från backhandsidan. Glada tillrop och en härlig inställning dock och det är nog så viktigt.
Efter pingisen så bar det iväg till Le Bain som hade premiär i Meatpacking district och det var en upplevelse kan jag lova. Sådana barer har vi inte i Sverige. Läs mer om stället här. En mycket annorlunda och märklig kväll som jag aldrig kommer att glömma. Jag och Jamie och en snubbe till delade på taxi tillsammans med Sarandon till detta ställe och bara det var lite surrealistiskt för två två pingispojkar från Sverige på besök i storstan, måste vara lite som när en göteborgare kommer till Stockholm, hänförda av stadens storhet alltså.
Här bjuder jag på lite bilder från stället som jag hittade på hotelchatters hemsida:
Del 1 är nu avslutad och mer kommer från resan framledes.
