”Väldigt intressant att du tar upp detta ämne Max.Visst, ”Före detta”, så är det optimala att ha en kanon träningsgrupp på hemmaplan. Detta fanns ju i framförallt Stockholm, Falkenberg o Malmö på den ”gamla goda tiden”. Men faktum är ju att Sverige inte har lika många toppspelare idag som det fanns då, vilket innebär att dagens tr.grupper är betydligt svagare internationellt sett än då! Att vissa 19 -21 åringar är bäst i sin tr.miljö på hemmaplan, samtidigt som man är rankade 150 -300 på världsrankingen talar sitt tydliga språk tycker jag! Jag tycker att svensk pingis måste titta på liknande lösning el. lösningar som simförbundet har gjort, och det måste göras snabbt och inte hamna i ”långbänk..”
Ulf ”Tickan” Carlsson
Etiketter: Pingiscenter
Många otroligt intelligenta visdomsord har kommit från Tickan genom åren, bra synpunkter!
Potentialen i Sverige finns, men när man bara får sparring mot klubbkompisar och nåt enstaka läger här och där så blir man ju inte bättre än sin bästa motståndare.
För att kunna klättra måste man sträva efter att hela tiden ställas mot lite bättre motstånd, och det är svårt att göra enbart på egen hand utan de behövs hjälp från klubbar och förbund.
Detta kanske är en lösning som skulle kunna gynna svensk pingis.. värt att tänka på är det i alla fall.
(Anmäl kommentar)
Om vi tittar på svenska spelare så finns det väl bara 3 i hela landet som inte hamnar i 150-300 på världsrankingen. Tycker att denna diskution blir lite döfödd om vi inte diskuterar hur detta ska kunna bedrivas på ett bra sätt. Det första vi måste inse är att dem flesta Elitserieklubbar har sina spelare för att berika sin klubbverksamhet och så länge vi går med ett par tusen back varje säsong så kan inte dem stå för spelarkostnaderna för att ha en massa elitseriespelare i en centerverksamhet. Jag tycker satsa vidare på tv sändingar så att Klubbarna börjar att tjäna på att ha ett elitserielag sen satsa på ett center. Hoppas det inte vart för negativ inlägg gillar ju dig Tickan =)
(Anmäl kommentar)
En ”märklig” sak jag såg att till ett landslagsläger i Oktober så är Hampus Nordberg och Mattias Översjö uttagna. Ser man sedan på en Pro Tour tävling som ska spelas i Österrike så är inte Hampus N och Mattias Ö med , istället är Johan Sondell och Simon Arvidsson anmälda till Österrikes Pro Tour men till landslagslägret i Falköping är inte Johan S och Simon A kallade. Fattar ingenting! Vad är logiken i det?
(Anmäl kommentar)
Detta kan jag inte alls och borde därför hålla käft. Om vi tror på att medfödd talang är någorlunda normalfördelad, oavsett om man föds i Frankrike, Indien eller Sverige, bör vi, givet samma tränings-/tävlingsupplägg, utvecklingsresor till Kina, junior circuit och allt vad det heter, bli ungefär lika bra. Jag uppfattade Tickans illustration med 150-300 på rankingen som en ”grå massa”, dvs inget mått på egentlig framgång. Den första frågan är: vad har vi lärt oss om orsaken till att Sverige gått från att vara en världsledande pingisnation till att bli en, internationellt sett (såväl världs- som europanivå) blåbärsnation? Den andra frågan är: Hur vill vi ha det i framtiden? Säg, målbild 2024 bestående av medalj av ädlaste valör i OS samt VM (Ojämnt år va?). Den tredje frågan: Hur tar vi oss dit? Den fjärde frågan: Vilka verktyg etc har vi och vad behöver vi ytterligare förskaffa för att nå målbild 2024?
Det är lätt att raljera om att 70- och 80-talistgenerationen blev en förlorad pingisgeneration. Jag gör det själv ibland i den råa men ytterst hjärtliga stämning som jag tycker råder i diskussionerna på bloggen. Här tror jag att ledare och förbundskaptener får vara lite självkritiska, de fick ju aldrig en chans! 60-talisterna var ju så förbaskat bra. Inte konstigt då att gapet till nästa generation blir ännu större om de inte får chansen på landslagsnivå. Eller var det så att de var för dåliga helt enkelt? Omvärldsförändringarna har också gjort sitt, vem trodde 1976 att vi skulle få se innebandy på tv-sporten? Inte så säker på att stora, dyra satsningar ger resultat i paritet med kostnaden. Jag tror mer på för det första en stor bredd av knattar som börjar med sporten. Låt dem växa och ge dem med rätt talang och träningsvillighet en lite för tuff uppgift. Givetvis med full stöttning av tränaren. In i A- och B-lag i tidig ålder, ser tendenser åt det hållet de senaste åren från t ex Spåret som ska ha respekt för att de fostrar så många sen- 90-talister. Jag kan ha fel, men finns det inte utrymme för mer samarbete mellan de s k storklubbarna, en ”Sverige-känsla” när det gäller junior-tävlingar, internationella, träningsläger etc. Satsningarna blir för smala, vilket leder till att någon klubb är bäst i Sverige och eftersom topp-bredden saknas, blir man kanske topp 100 i världen som junior. Jag hoppas mycket på killarna och tjejerna födda 96 och framåt, tror det kan bli något där.
(Anmäl kommentar)
Kanske en helt galen ide detta, men istället för ett center där vi samlar alla talanger under en begränsad tid för hårdträning, vad sägs om att iställetlåta en erfaren tränarkår rotera runt lite i landet och besöka talangerna på deras hemmaplan och hjälpa dem med träningen där?
Vidare tror jag också att våra talnger behöver fler tuffa matcher för att utvecklas, men med en Kines som etta i i stort sett vartenda Pingisligalag och bara 3 spelare minskar möjligheten för våra egna ungdomar att ta plats och få lite tuffare matchning.
(Anmäl kommentar)
”Om vi tror på att medfödd talang är någorlunda normalfördelad, oavsett om man föds i Frankrike, Indien eller Sverige, bör vi, givet samma tränings-/tävlingsupplägg, utvecklingsresor till Kina, junior circuit och allt vad det heter, bli ungefär lika bra.”
Nja. Varje land bör inte bli lika starkt, för vi har olika stora befolkningar.
”med en Kines som etta i i stort sett vartenda Pingisligalag och bara 3 spelare minskar möjligheten för våra egna ungdomar att ta plats och få lite tuffare matchning.”
Klarar man inte den tröskeln var man nog inte rätt ämne.
(Anmäl kommentar)
Kindblom har onekligen en poäng i att folkmängden skiljer. Jag fullföljde aldrig min tanke där, men det hade inte blivit mindre osammanhängande för det
Martin tror jag inte är fel ute när det gäller roterande tränare. Det ena behöver inte utesluta det andra.
(Anmäl kommentar)
Det borde gå att räkna ut hur mycket befolkningsstorleken statistiskt sett bör påverka landslagens styrkor. Om man sedan som McMellnäs säger antar normalfördelad talang, borde man kunna räkna ut hur bra de olika landslagen är jämfört med hur bra de skulle vara om de hade givits exakt samma förutsättningar. Man skulle kunna ta fram ett index som talar om hur bra förutsättningarna att bli bra i pingis är i ett land. Om t.ex. Sveriges index blir högre än Kinas är det inte bättre förutsättningar som gör dem bättre, utan deras stora befolkning. Slumpen spelar viss roll också förstås, men den rollen minskar om man mäter flera spelare och upprepar t.ex. 1 gång/år.
(Anmäl kommentar)