Arkiv för kategori ‘Elitspelaren’

Intervju med Mattias ”Mandel” Karlsson

tisdag, 22 mars, 2011

Idag så genomförde jag en intervju med Mattias Karlsson.

Jag var tränare i Vasa Real och Mattias kom förbi slutet av träningen, hans flickvän är tränare för oss i Norrtull och hennes träning startade ungefär samtidigt som min träning slutade. Jag hade berättat för gruppen att Mattias skulle komma och en av killarna i gruppen startade genast att imitera Mattias sätt att ossa på ett mycket likt sätt, jag skrattade gott och fick honom att lova att visa Mattias och mot 10kr lovade han det. När nu väl Mattias kom så slog dock blygheten till och imitationen uteblev men jag ska se till att filma den vid tillfälle. Lite off topic?

Mattias och jag gick och satte oss på ett närliggande café och Mattias beställdein en latte och en muffin. Mattias berättar att han håller på att lära sig att dricka kaffe. Han håller på att bli vuxen säger han.

Vi drar igång med lite frågor under cirka en timmes tid. Intervju är väldigt avslappnad och lugn då vi känner varandra ganska bra och alltid haft bra snack. Mattias har bland annat läst bloggen sedan den startade och det är ju här på bloggen som hans smeknamn ”Mandel” uppkom.

”Tur att det inte var något som jag ogillade i alla fall och det är ganska skönt att slippa MK som många kallade mig”

Angående bloggen så kom vi in på ”Sveriges Pingispersonlighet 2010″ som Mattias blev framröstad som.

Det var väldigt roligt att bli framröstad som det då det var pingisfolk som röstade fram mig.

Röstade du själv?

Ja.

Röstade du på dig själv?

Det är klart att jag gjorde. Det är ett givet ja på den. Det erkänner jag direkt (säger Mattias och skrattar).

Röstfiskade du?

Nej, inte den här gången. Men när jag var yngre och var med i en omröstning så brukade jag göra det.

Nu till lite läsarfrågor: Är du skadefri nu?

Ja, nu är jag helt skadefri. Jag hade problem med foten förrut och en överansträngning i knät men nu är jag helt skadefri.

Det finns en del som säger att du är skadad så mycket för att du är dåligt tränad, finns det någon sanning i det?

Nej, jag var skadad för att jag hade lite oflyt. Samtidigt är det svårt att hålla igång träningen med alla resor.Jag har till exempel inte varit i Köping på fyra veckor.

Så det är ingen sanning i att du tränar dåligt?

Nej, det kanske var lite av en imagegrej förrut. Att man inte ville berätta hur mycket man tränade för att verka cool för att man ändå var så bra.

Kommer du ihåg att jag för två år sedan frågade om du tränade serve?

Ja, det kommer jag ihåg.

Kommer du ihåg att du knappt tränade serve då?

Ja.

Hur mycket serve tränar du nu?

Bara på läger. Jag tränar mest på att hitta träffen på serven för att få den lägre och bättre. Dessutom tränar jag en hel del på långa servar för att få det öppna spelet.

Du vill inte att dom skickar ner den i forehand på dig efter serven?

Precis, det är många som bara föser ner den i forehand och då har jag inte så mycket att jobba med. det var som när jag mötte Primorac, ju mer matchen led desto mer la han ner den i forehand på mig då han märkte att jag hade svårt att slå hårt från det hörnet.

Men du, du spelade inte så dåligt i första set (11-0!!)?

Nej, det var helt sjukt. Jag satte allt. Eftersom han inte slår så hårt och jag var så aggresiv så kunde jag dra igenom honom överallt och hela tiden. Men desto mer matchen led desto bättre blev han. Han läste mig bättre och bättre. Han var riktigt taggad i slutet och ossade stenhårt på varje boll (Mattias säger detta med en blick som tyder på viss stolthet att en sådan stor spelare som Primorac ossar mot honom). Han blev bättre och jag blev mer och mer passiv. Han var bra.

Vad behöver du förbättra för att närma dig världseliten?

Förstadraget och då främst från forehand, det är inte många poäng jag vinner på förstadraget. Måste bli bättre att dra hårt på förstabollen så att folk inte bara lägger den där, dom måste vara rädda för min forehand så att jag får backhand-backhand spelet, då är jag rätt trygg. Jag slog Primorac i det spelet som ett exempel. I det spelet trivs jag bäst.

Du spelar ju med kortnabb på forehand. Känner du att spelare har svårare för dig första gången dom möter dig?

Ja, till viss del i alla fall dom som inte vet hur jag spelar. Nu hoppas jag dock att folk känner till mig. Det är inte en lika stor fördel nu som förr.

Har asiaterna lättare för din spelstil än europeerna då dom oftare spelar mot kortnabb?

Nja, jag möter inte asiater så ofta så jag vet inte.

Men som nu iPolen i dubbel?

Ja då hade jag en fördel. Så fort jag drog in en forehand så loopade dom skruv mot Robbans backhand och där han sjukt bra på att kliva runt och dra in bollen så där hade vi en klar fördel.

När du slog Li Ahmet då?

Då var det för att jag spelade strålande. Nästa gång var han helt grym och det var för att jag förlorade. Han var bra och jag var inte riktigt igång. Han är ju 40 placeringar bättre än jag på världsrankingen och har en ruggig kapacitet när han får allt att fungera. Han är tydligen bara 90:a. Det är sjukt..

När började du med kortnabb och varför?

Det var efter SM i Kalmar (2005?). Jag slog Kristian Karlsson i kvartsfinal efter att ha börjat blöda näsblod mitt i matchen. Efter det vann inte Kristian en boll till (Mattias ledde 2-1, 8-5). I semifinalen mötte jag Mattias Översjö och hade matchboll 11-10 i skilje men förlorade och var helt förstörd efteråt. Jag grinade och tog ut allt på min pappa, skrek och höll låda. Då kom Hans Thalin fram till mig och sa ”När vi kommer hem så ska du spela dubbelsoft” Han tänkte att jag precis som Susanna Wigow skulle lira dubbelnabb men jag vägrade då jag skulle bli för svag och utan vapen som kille utan en backsideplatta. Sen kom sommaren och då åkte kortnabbet fram. Två månader senare vann jag Topp-16 och på den vägen är det.

Tränade du mycket med din pappa som liten?

Jag tränade bara med honom. Jag började spela som 4-åring och spelade bara med pappa tills jag var 7. Det lustiga är att jag vägrade spela backhand förrän jag var 9 år (Mattias garvar åt minnet). Jag ville spela forehand på allt. Lite annorlunda nu.

Vilka tränare har haft störst påverkan på din utveckling?

Från början var det Hans Thalin och Marcus Sjöberg i Lyckeby och nu på senare år Sören Ahlén. Även Lindh och Von Scheele har hjälpt till en hel del i landslaget.

Hur mycket tränar du en normal vecka när du inte reser?

7-8 pass pingis ungefär. Mindre när jag reser.

Vilken detalj försöker du förbättra i spelet just nu?

Just att dra in den förstabollen hårt.

Har du någon spelidé som du försöker leva efter?

Det beror helt på vem man möter. Jag spelar gärna backhand men jag vinner gärna på taktik och spelar dåligt än att jag spelar bra och förlorar. Viktigast är att man vinner inte hur man vinner.

Ok. En tuff fråga. Du torskade mot Översjö i Safir, en halvtaskig japan (född 1996) i HS i Safir, du torskade mot Kristian Karlsson på SM och mot Översjö igen dessutom förlorade du två gånger om mot Hampus Söderlund i Sm-slutspelet. Jag har inte sett dig torska så många gånger sammanlagt mot yngre spelare på flera år. Vad hände?

Det var nog mitt livs första svacka. Jag har inte förlorat så många matcher mot jämnåriga sedan 05-06. Inte att dom andra är dåliga bara att jag var svagare än vad jag brukar.

Vad beror det på?

Jag har rest för mycket och inte kunnat träna ordentligt tror jag. Tur att jag inte mötte Harald Andersson också för då hade jag nog förlorat där med (säger Mattias och skrattar). Men så fort jag kom till Polen så släppte allt och nu är jag tillbaka.

Men det var inget med pressen av att vinna då?

Jo kanske lite. Jag ville oerhört gärna vinna då jag vunnit SM i min ålder eller äldre fyra år i rad. Jag ville oerhört gärna prestera. Men så får man möta Översjö tio minuter efter att jag har förlorat mot Kristian i HS och Översjö spelade sitt livs pingis så det var inget att säga om.

U20 Sm borde inte spelas samtidigt som senior-SM?

Håller med fullständigt. Det hamnar helt i skymundan och man brur sig tyvärr inte riktigt som det är nu.

Kvartsfinalerna för Warta då. Var pressen jobbig där? Hade du vunnit över Hampus så hade ni ju gått till semifinal.

Jag vet men det var ju ännu värre för honom och han är yngre. Jag visste at vi ändå hade chansen om jag förlorade medan för dom var det så gott som kört så han hade ännu mer press på oss. I det första mötet så var jag usel och Hampus spelade OK men i den tredje matchen så spelade jag bra men Hampus spelade strålande och vann välförtjänt.

Du har ju blivit känd för din vinnarskalle. Du tar ofta upp underlägen och vinner många jämna set. Hur har du fått den egenskapen?

Jag vet inte. Men jag har alltid försökt att ta en poäng i taget. Poängen vid 1-1 är lika viktig som den vid 9-9 so what om man förlorar en poäng då är det bara att ta nästa. Om man tänker så så försöker man vinna istället för att hoppas att den andra ska missa. Jag har lärt mig att ta en boll i taget och även om det är en klyscha så måste man våga vinna. Som nu i Polen, när det stod 3-3 så viisste jag att vi skulle vinna och från 4-7 så missade jag knappt en boll, satte varenda forehand.

Det är som Peter Blomquist alltid sa. ”Måste vinna”. Han sa det alltid till mig och oss andra. ”Måste vinna”. Inför finalen i Polen så fick jag ett sms från honom och det enda det stod i det sms:et var ”Måste”

Du har varit bra i finaler som junior på Pro touren?

Ja, jag har spelat tre finaler som junior och vunnit alla tre och nu denna då. Förlust i finalen som u21 tidigare denna säsong dock men jag brukar vara bra i finaler.

Någon tung förlust då?

Ja, Em-finalen första året för juniorer mot Frankrike. Kristian kunde inte vara med och vi spelade en grymt spännande match som vi förlorade så knappt. Jag hade nyligen inför detta spöat Le Breton rejält (14 bollar på fyra set) men så lägger man nu, det är helt sjukt. Jag var helt knäckt efteråt. Så synd att vi inte fick spela med bästa lag. Året efter förlorade vi igen men då var ju inte jag med. Så synd då vi var bättre än fransmännen.

Men fransmännen har vunnit dom tre senaster åren som juniorer?

Vi var bättre än dom i alla fall, vi spelade ju aldrig ens med bästa lag. Den franska coachen kom fram och sa hur otroligt han tyckte det var att vi var så bra som kom från ett så litet land som inte ens har ett träningscenter.

Vill du ha ett center?

Absolut. Det skulle vara jättebra tror jag. Svårt att lösa kanske men visst vore det grymt bra.

Vad har hänt med Le Breton förresten, har han tappat formen helt eller?

Han är slut som Tran sa efter Finland. Nejdå. Men han är väl inte samma slag som han var plus att alla dom andra fransmännen gått fram så mycket och det kanske har påverkat honom.

Vem är bäst av 90-talisterna i europa då?

Flera som är bra. Gauzy har en grym touch och känsla för bollen, han är bra. Annars är ju Shibaev bra, svårpspelad för dom flesta.

Tregler,Sirucek, Kosiba och Drinkhall då?

Tregler är bra men lätt att låsa. Drinkhall är bra men inte som förr. Sirucek har jag sett för lite men hans backhandsida är grym, hans tjeckflipp är galen. Kosiba gjorde ett grymt VM men så bra är han inte, han är inte 70-80 i världen.

Appropå Shibaev så slog du honom nyligen?

Ja, jag slog honom i Polen i oktober det var skönt.

Andra spelare som kan hota kineserna då?

Koreanerna är grymma med en hel skock spelare som är bra Lee Sang Su är bara en av många han är väldigt trevlig utanför hagen också.

Ja, han är grym som han spelade mot Jens i semifinalen?

Ja, det var galet han satte allt och han hade alla typer av slag. I finalen mot Shibaev så ledde han med 2-0 och stort i tredje när Shibaev kom ikapp, då tog han TO och direkt efter det så essade han Shibaev raka vägen. Sedan så essade han honom direkt i nästa servegame med sin första serve, snacka om att knäcka någon. Sjukt bra att göra det i en Pro Tour final. Han är bra, rikigt bra.

Men man ska inte glömma japanerna (Mattias går igång och pratar på om den unga världseliten) Mizutani är inte gammal och Kenta Matsudiara har visat vad han går för dessutom kommer deras unga spelare också.

Korea och Japan kan hota Kina. Och Sverige.

Menar du att Sverige är europas främsta hopp?

Ja, ge oss några år bara så ska det nog bli bra. Vi har en bra kull nu.

VM-truppen presenterades idag. Grattis till platsen. Debutant. Hur känns det då?

Det känns såklart jättekul och jag tycker att det är helt rätt trupp som Lindh har tagit ut. det är vi fem (Persson, Lundqvist, Gerell, Svensson och Karlsson) som spelat bäst och som är högst rankade.

Det har varit lite olika spelare som blivit uttagna dom senaste mästerskapen, hur har det känts?

Det är svårt då det är jämnt mellan så många spelare. Men nu är det ganska klart. Jag är ändå cirka 150 placeringar före nästa svensk och internationellt har jag spelat bäst. Jens är ju i fin form han med och likaså PG och Robban sen så är ju Jörgen Jörgen.

Jag hoppas ju att mina framgångar ska sporra dom andra. Vi hjälper ju varandra. det är som jag och Kristian. Vi har alltid sporrat varandra och har haft bra hjälp av varandra genom många års tävlande tillsammans. Sådant tror jag är viktigt och att jag kanske kan få fler av dom svenska att ta för sig ännu mer. Det tror jag att dommoch vi kan göra, tillsammans. Harald har ju till exempel gjort bra resultat nu och höjt sig rejält.

Om man tänker lite framtid då. På kort sikt. Var spelar du nästa säsong. Ryktena säger Halmstad, kommer du och Kristian kampera ihop nästa säsong?

(Mattias ler) Det kommer att komma ut i media på torsdag (vi fattar alla vad det betyder, eller hur).

På längre sikt då?

Nästa säsong spelar jag 100% då jag är klar i skolan. Nu blir det heltidssatning. Totalt fokus på att bli så bra jag bara kan bli i pingis. Det är nu jag måste satsa. Dom närmaste 10 åren kmmer pingisen att min fokus.

Du funderar inte på en utbildning samtidigt som du spelar pingis för at ha något att falla tillbaka på efter karriären?

Jag tänker inte så. Just nu finns det inget annat för mig. det är är det jag ska göra och helt satsa på. 100% inget annat existerar. Om jag skulle få en långtidsskade eller annat så får jag ta det då, jag har i alla fall en gymnasiutbildning med mig i bagaget.

I samband med detta kommer Julia (Mattias flickvän) in på cafét och vi rundar av med lite kallprat om allt möjligt. Mattias visar stolt för Julia att han minsann druckit kaffe. Mattias börjar bli vuxen nu och dessutom etablera sig som seniorspelare och landslagsnivå på allvar.

Med dessa ord vill jag tacka Mattias för intervjun och önska honom ett stort lycka till på VM!

Etiketter:
Postat i Blogg, Elitspelaren, Reportage, Ungdomsspelaren | 11 kommentarer »

Pingisproffs utomlands som ung spelare

fredag, 19 februari, 2010

Jag kan ju börja med att presentera mig själv. Jag heter Mats Sandell, 21-årig djurgårdare, och spelar för tillfället för TSG Steinheim i den 3:e högsta serien i Tyskland. Det känns faktiskt lite konstigt att skriva då jag i hela min karriär har spelat för Spårvägens BTK.

Det hela började i plugget där det spelades frenetiskt på varenda rast och undertecknad var helt okej trots att det bara lirades backhand över hela bordet. Sen en dag damp det ner en lapp på skolbänken som frågade om jag var sugen på att börja spela pingis i Spårvägens BTK. Då var jag 8 år och på den vägen är det.

Jag har hunnit med att spela i kadett- och juniorlandslaget till och från, men det blev bara ett ungdoms-EM, och det under en säsong där jag inte var med på ett enda läger fram till 6-nationers och Polska Öppna som gick precis innan UEM.

Den tävlingen som jag är mest nöjd med hittills är nog förra årets U20-SM i Helsingborg där jag gick till semi och förlorade mot Törna. Det som saknas är väl någon större seger och det är väl en del av anledningen till att jag inte lirat mer i landslaget skulle jag tro.

Den enda avstickaren hittills, förutom nuvarande säsong, som jag hunnit med är året som jag tillbringade där det jämt blåser motvind. Det blåser, hur du än går, hur många gånger du än byter riktning, alltid motvind. Stället är även känt som Köping. Där jag gick samhällsprogrammet på Ullvigymnasiet bland bönder och Volvo-tekniker. Där trivdes jag inte alls och det var till råga på det lite struligt utanför pingisen. Redan i slutet av november hade jag bestämt mig för att jag ville flytta hem. Så här i efterhand var det ändå ett nyttigt år då jag lärde mig mycket om mig själv men samtidigt var det nog också det tuffaste jag upplevt då jag under det sista halvåret bara ville hem och det syntes både i träningshallen och i plugget.

Tillbaka hemma i Spåret så började det hända grejer, det satsades på att gå upp i elitserien och nya spelare skulle komma och köra riktigt hårt. Ett klart lyft mot hur det såg ut när jag lämnade för Köping. Vi klarade av att gå upp i Superettan via ett kval mot Häggenås som nog är en av dom sjukare matcherna jag har upplevt. Vi låg under med 7-4 eller något sånt trots att dom saknade sin 1:a, Andy Pereira, som hade åkt hem för året. Matts Quiding hade en hel drös matchbollar som inkluderade ett högt upplägg framme vid nät på våran inlånade japan Joji Yamazaki. Det hela slutade med att det blev 7-7 och vi gick vidare på bättre setkvot har jag för mig. Sen skulle Häggenås upp mot vårat andralag för att fortsätta att kvala mot Superettan. Det kan inte ha varit så roligt efter matchen mot oss.

Superettan klarades av första året med Sheng Xia, Robin Morin, Daniel Fynsk, Ludvig Hedlund och jag själv. En relativt enkel serieseger tycker jag.

Första matchen i Elitserien på bra många år för Spåret bjöd på en fullsmockad SL-hall och när det vankades inspringning så höll jag på kuta rakt in och riva barriärerna eftersom att det var becksvart i hallen och strålkastarna var rätt starka. Jag såg ingenting i stort sett men lyckades undvika dom i sista sekunden när även dom blev upplysta. Matcherna för min del i Elitserien kan väl räknas på ena handens fingrar skulle jag tro och jag har mest hållit till i Superettan här hemma. Det var något som jag inte var så sugen på ett år till och dessutom lirar pengarna där nere i en helt annan liga än här hemma.

Därför hamnade jag i TSG Steinheim inför den här säsongen efter att dom hade fått nys på mig genom Fabbe Åkerström som lirade där förra säsongen.
Jag kan efter halva säsongen konstatera att det är en helt annan grej än den skyddade verkstaden som det är hemma i Sverige. Det var även något som jag snackade med Äpplet med om inför säsongen då han varnade mig lite för det. Lite koll hade jag på det sen innan så jag trodde att det var lugnt.

Men det var lite tuffare än vad jag trodde ändå, men det är bara bra och precis vad jag behöver känns det som. Jag har förlorat för mycket för att jag ska vara nöjd hittills, men det har varit nyttigt och jag har tycker att jag har blivit en smartare och klart bättre spelare. Samtidigt har skoltyskan fått sig ett rejält uppsving så det är en rejäl bonus.

I laget så är det en rumän, 2 ungrare, en tysk, en kille som är tysk men härstammar från Iran och jag så det är ett internationellt lag kan man lugnt säga. Grymt roliga grabbar och trots att inte alla är därifrån eller är där hela tiden så kommer vi riktigt bra överens och har alltid grymt roligt.

Vi har en del folk på matcherna, tidningen skriver alltid hur det har gått och radio har velat göra intervjuer och som mest är det runt 200 pers på matcherna men det vanligaste är runt 100. Rätt stora kontraster mot hur det ser ut hemma.

Vi spelar alltså med 6 man i laget. 3 dubblar till att börja med, sen 2 singlar var och i händelse av att matchen inte har blivit oavgjord så spelas en avgörande dubbel. Matcherna kan med andra ord bli galet långa och det gäller att vara väl förberedd. Man får även vara beredd på motståndare som inte tvekar en sekund att ta till alla medel för att få en ur balans. Så under året hittills så har jag fått stå på mig lite, något som även det har varit nyttigt. Med dom här förutsättningarna är det inte sällan det blir hatmatcher vilket gör att undertecknad tycker att det blir lite roligare. Men stämningen efter är alltid helt lugn oavsett hur matcherna har sett ut och lagen käkar i stort sett alltid middag tillsammans efter.

En nackdel med det är ju att man “försvinner” lite på hemmaplan då alla helger som det har varit några av dom större tävlingarna så har det varit seriespel i Tyskland. Så är det även under Safir och SM-helgen.

Det som har varit oväntat tufft har varit alla resor fram och tillbaka till matcherna, trots att jag har stannat där nere i perioder. Men det är klart, det underlättar ju om man lyckas flyga hela vägen i ett streck… Men det är en helt annan historia.

Allt som allt trivs jag väldigt bra där nere och blir väl omhändertagen och det ser även ut i dagsläget som att jag stannar där nere och kanske flyttar ner helt.

Avslutningsvis vill jag tacka Max för en skön sida även om den gamla bloggen föll mig mer i smaken och även önska samtliga hockeylag välkomna till Hovet för en lektion i slutspelshockey.

Mvh
Matte

Postat i Elitspelaren, Externa Kolumnister, Ungdomsspelaren | 4 kommentarer »

Varför älskar jag den här sporten?

torsdag, 11 februari, 2010

Han var en usel pingislirare men höjde sig många klasser då han började använda Neubauers långnabb.
Har han allvarligt kul när han spelar sådär? Ärligt talat får jag hellre stryk och drar några sköna vinnare än spelar som han.

Jag har hört dem förut. En del av min vardag som pingisspelare genom åren.
Jag älskar pingis som få andra och tror nog jag genomlidigt fler pass i hallen än de flesta. Dessutom skall tilläggas med många års dåliga resultat och högst långsamma framsteg. Jag är idag 37 år gammal och kan nog egentligen bara hävda att jag varit hyfsat framgångsrik inom bordtennisen de sista 10 åren.

Jag har skitkul när jag spelar och försöker att utveckla mitt spel hela tiden. Problemet är dock att det är så himla tråkigt att få stryk på träningarna när man testar lite nytt och blir häcklad vid förlust!

Känslan att vinna har alltid varit stark för mig och har det krävts att gå egna vägar för framgång så har jag gjort det. Jag upphör aldrig att inspireras av motståndare som i ren frustration får raseriutbrott eller helt enkelt ger upp. Även om skrik, sparkar och uppgivet kroppsspråk kan vara jobbigt att möta så föredrar jag nog ändå dessa reaktioner från motståndaren kontra att han eller hon börjar löjla sig och uppträda respektlöst. Det måste slås fast att det krävs ett stort mått envishet och psykisk styrka för att spela på detta ”tråkiga” sätt som jag gör. De flesta behärskar idag att spela mot långnabb så pass mycket att utan variation från nabbspelarens sida så lär sig motståndaren ”trallen” och behärskar den rätt snart obehindrat. Till en början spelade jag nog själv ganska enkelt och enformigt men genom åren tycker jag mig ha utvecklat ovanliga vinklar och korta blockeringar även mot hård offensiv. Jag upptäckte faktiskt på Liseberg för några år sedan att mina säregna pingisteknik passade perfekt när man skulle slå ner små grodor med en hammare. Jag använde samma teknik och fick nästan dubbelt så många poäng som alla de övriga vilket förbryllade dem och jag fick spela en gång till för att bevisa och med identiskt resultat.
Ja herregud vad man gnetat vid bordet genom åren. Att jag inte gett upp är egentligen otroligt när jag reflekterar över det. Jag tror faktiskt att om jag lagt ned motsvarande träningstid och nötande de senaste 15 åren med ett ”vanligt” gummi på backhand så skulle jag spela på ungefär samma nivå som jag gör idag. Faktiskt är jag nog så envis.

För att få en helhetsbild måste man nog i mitt fall ha lite mer kött på benen. Som junior var jag definitivt ingen stjärna, men detta kan nog delvis tillskrivas det faktum att bordtennisen faktiskt inte var min första sport förrän vid 25 års ålder. Som junior testade jag de flesta bollsporterna innan jag i 16 årsåldern valde att satsa på handbollen. Jag var egentligen inte jättebra på något i handbollen utan mera bra på det mesta och kunde spela på de flesta platser samt hade en grym inställning, vilket tränarna applåderade. Jag var detta år med i Dalalaget och sista uttagningen till juniorlandslaget och gjorde debut i seniorernas a-lag i div.2 i lilla Avesta. Pingisen var förvisso kul om än inte så framgångsrik och det är ju inte precis lätt att kombinera två ”vintersporter” så jag spelade den mest på skoj.
Efter senare utlandsstudier och stundande vuxenliv insåg jag så småningom att handbollen var för tuff både vad gällde mentalitet och träning, så jag valde istället att fokusera mer på pingisen.

Första förbättringen spelmässigt blev när jag insåg som senior att jag var för skruvblind med för kassa servereturer för att spela med vanligt gummi på backhand. Jag testade olika kortnabb till en början men valde ganska snart långnabb och till en början Phantom med minimal svamptjocklek. Plötsligt var jag mycket säkrare och kunde mycket mera vara med och fightas i bollduellerna.

Nästa kliv kom när jag började tävla utomsocknes mot spelare som inte kunde mig utan och innan. Nu märktes att jag faktiskt kunde slå spelare mina lagkamrater inte mäktade med och mitt självförtroende stärktes enormt. Jag började träna 3-4 ggr i veckan och det är den träningsdos jag hållt i mer eller mindre de senaste 10 åren, exklusive tävlingar.

I slutet på 90-talet började jag spela med Tibhar Grass utan svamp på backhand och min spelstandard höjde sig ytterligare något snäpp. Fortfarande var problemet att jag inte fick utdelning på mitt annorlunda spel på träning då de i laget inte hade några större bekymmer med mig och detta gjorde då det svårt för tränaren och lagledaren i a-laget att motivera min plats i laget. Dessutom fanns det de i laget som inte riktigt kunde acceptera det faktumet att jag var på deras spelnivå bara för att jag vann t.ex klass 1 i Urnanträffen mot yngre idiotiskt spelande ungdomar .

Droppen för min del var när ett nyförvärv i klubben vägrade spela i en a-lagsmatch om jag också gjorde det då han tyckte jag var för dålig. Dessutom ”hintade” min tränare vid ett närliggande tillfälle att jag var klubbens bästa tränare och nog borde överväga om jag kanske hade ”en större möjlig framgångsrik framtid som tränare”. Detta fungerade som den grymmaste tändvätska jag upplevt. Jag gav mig fan på att visa alla tvivlarna att jag visst kunde hävda mig även som spelare. Jag tyckte förvisso att det var jätteroligt att vara tränare åt klubbens bästa juniorer och upplevde ledarutbildningen Steg 1 och 2 som väldigt intressant och givande då jag alltid trivts med att lära ut och arbeta med barn, ungdomar och på senare tid även vuxna. Likväl ville jag ju testa mina egna gränser i första hand.

Det stora spelmässiga klivet togs när jag valde att flytta till Göteborg runt millennieskiftet. Jobbet var största anledningen till flytten, men visst hoppades jag kunna utvecklas än mer i bordtennisen i en kanske standardmässigt tuffare omgivning, dock med positivare respons från omgivningen.

Första året blev helt bortkastat och jag blev nog bara sämre. Andra året hörde spelare och bekanta av sig från lilla klubben Lerum att de ville att jag spelade för dem. Jag kände direkt att det var den omställningen jag behövde. Jag testade Hallmarks nya långnabb och började tävla en hel del med lagkompisarna som likaledes ville åka runt. Jag kvalificerade mig för stora SM och gick upp till elit. Först nu kom Neubauers gummin till min vetskap och i takt med att jag lärde mig spela med dessa så upplevde jag också att tron på mig själv nu var betydligt större. Så jäkla kul. Serielaget vann division efter division och till sist var vi uppe i div.1 där vi kom tvåa och fick kvala till superettan. Vi hade ingen större chans där i sista steget mot varken Norrtull eller Enig, men när jag slog Göran Wranå i det senare laget och folk kom fram och kollade på mitt racket och undrade hur i h-e jag kunde spela på den här nivån så framgångsrikt så riktigt knöt jag näven i fickan och mindes råden på 90-talet om att satsa på tränarkarriären i stället.

Jag har fortsatt spela på denna rätt höga nationella nivån sedan dess och lyckats kvalificera mig för stora SM nu 9 år i rad. Veteran SM guldet i Herrdubbel 30 ihop med Anders Karlsson värmde också något väldeliga och jag kan inte sticka under stolen med att någon tår fälldes under handduken den eftermiddagen.
En säsong i Skånska Höganäs blev det också och resultatmässigt var den kanske t.o.m mitt framgångsrikaste år med endast ett fåtal förlorade singelmatcher i div.1 Södra samt fina tävlingsresultat.

Nu är jag sedan något år tillbaks i Götet och tanken var väl initialt att jag skulle få något annat i min tillvaro att ”satsa” mera på, men ödet ville inte likadant, så nu är jag tillbaks med gammal frenesi i gamet.
Till en dels förtret, en dels lycka. Visst har jag förbättrat mig speciellt i forehand spelet samt servar. Visst tror jag nog att jag är en av de envisare och mera taktiska spelarna på min nivå.
DOCK sticker jag inte under stolen med att en del kan få mig att se ut mer eller mindre som en nybörjare. Det är något jag får leva med. En del har lärt sig spelet tack vare träning mot sådant spel. En del har helt enkelt bara den mentala skallen att de kan ställa om och behärska det obehindrat. Sådana matcher är inte roliga, men jag accepterar dessa förluster och berömmer motståndaren, kanske inte alltid i samband med handskakning men med lite distans till det hela skyller jag aldrig ifrån mig sådana gånger.
De roliga matcherna är dock fortfarande de i övervikt. Även om jag inte alltid vinner dessa matcher är det alltid lika inspirerande att möta en i mina ögon mycket bättre spelare och känna att jag faktiskt är med och kan störa, kanske t.o.m vinna ibland. Idrott går ju för de allra flesta ut på att vinna och för mig personligen har jag alltid fått kämpa för att kunna hänga med, oavsett idrotten. Dum vore jag väl därför om jag bad om ursäkt för mina vinster inom pingisen bara för att dessa inte är stylistiskt vackra eller följer det vanligaste mönstret för hur spelet ska ”se ut”.

Det är väl det som är tjusningen med vår älskade sport funderar jag. Att spela tennis på motsvarande nivå som jag själv och möta t.ex en topp 100 spelare i världen skulle ju vara genant och man vore ju bingolotto-vinnare om man ens fick till en vinnande serveretur. Att vinna ett endaste ynka game är en utopi om motståndaren verkligen kämpar. Glöm det. Att ens vinna ett tvåsiffrigt antal bollar sammanlagt i en match hävdar jag skulle vara en fantastisk bedrift.
I pingisen upplever jag att det inte är lika ofantligt avstånd till toppen. Att vinna en liknande match mot en topp 100 spelare är det självfallet inte tals om. Fast inte blir du på långt när nollad. Du kommer t.o.m säkert att känna vid något tillfälle att du faktiskt är med. Kanske vinner du några poäng i följd och anar en setvinst. En kantboll, kixträff eller nätrullare och du lyckas. Marginalerna är små i vår älskade sport och möjligheterna att hävda sig utan att ha alla de där slagen eller den där otroliga fysiken är faktiskt ganska stor.

Glöm inte det alla ni pingisälskare där ute och träna på !

Kanske får jag vid något tillfälle utrymme att roa er med lite anekdoter vad jag fått höra verbalt från frustrerade motståndare. Finns material för att kunna skriva en bok snart känns det som.

Mvh. Classe Wallgren.

Postat i Elitspelaren, Externa Kolumnister | 23 kommentarer »

Blogg listad på Bloggtoppen.se