Marcus Sjöberg heter jag och jag har älskat och lirat pingis i över 20 år, nu är jag så lyckligt lottad att jag kan leva på att vara tränare i denna underbara sport, vilket jag är mycket tacksam för. Jag jobbar heltid i Frej/frej växjö och på vårat pingisgymnasium ihop med 2 st väldigt duktiga medarbetare, Ronnie Svensson och hans Thalin.

Just Hans Thalin, var den första tränare som fick min fulla respekt när jag som spelare var på ett svenska läger för många år sen, en otrolig energi och glädje fanns(och finns) i hans ledarskap. Thalin och jag kom sen att jobba ihop som tränare i Lyckeby btk under 5 år med hyfsade resultat (ca 40 SM medaljer) och det var där jag lärde mig mycket och skaffade min tränarfilosofi och tekniktänk.

Jag tycker att det viktigaste som tränare på elitnivå är att kunna plocka fram det bästa ur varje spelare oavsett, ålder, kön eller standard. Då är det framför allt spelstilen, tekniken och materialet jag tänker på. Det finns ju oehört många olika sätt att bli duktig på, gäller bara att leda in spelarna på rätt spår och skapa en bra träningsmiljö.

Åren i Lyckeby visa på flera bra exempel:

Fabian ”cykelhjälmen” Åkerström, var duktig med skruv och väldigt duktig på att lyssna som ung men spela vädigt ofarligt och utan vapen, han fick bli deff först med långnabb men sedan utformades dagens spelstil med tiden.

Sussanna Wigow: Träningsvillig och bra b-h men väldigt ofarlig f-h, där alla motståndare spelade, däremot så hade Sanna en väldigt kraftfull smash, så vi satte på ett soft på f-h och lät henne smasha/kontra istället för loopa.

Mattias ”mandel” Karlsson: Bra försvar och säker b-h men väldigt ”tjock” bollträff med f-h och ganska kraftlöst men även han en tung smash, så även han fick spela med soft.

Dessa 3 spelare blev sedan svenska mästare och även duktiga seniorspelare, självklart mestadels, på egen träningsvilja och målmedvetenhet men är säker på att rätt spelstil och material hjälpte dem på vägen.

Här i Växjö har jag inte så många materialspelare men ”tänket” är precis samma när jag jobbar med spelare i Frej Växjö, alla ska hitta sin optimala spelidé, teknik och spelstil, för alla spelare ska nå sitt absoluta max.

Tror också en otroligt viktig sak är att (speciellt i yngre åldrar) orka stå och nöta samma sak dag ut och dag in och att man då som tränare måste vara oerhört aktiv
och positiv i hallen då detta ibland kan vara tungt för spelarna.
Många tränare och spelare skyndar på för mycket med snabba rack, loop med b-h, f-h innan grunderna och en fin teknik i kontring och försvar finns.

Jag tycker det är väldigt viktigt som tränare att inte föra över sin egen spelstil, som man hade som spelare, på sina egna lirare utan att som jag skrev innan, utveckla varje individ utefter deras förutsättningar.

Jag själv hade som ung spelare, väldigt svårt att lyssna och ta in hjälp från olika tränare och hade en resultatfixering som var otroligt hämmande för min egen utveckling.  Dessa två saker är självklart såna saker som jag försöker prata mycket om och jobba bort från mina spelare, då jag anser att detta är ett vanligt problem.

Men den stora svårigheten som tränare är nog inte att jobba bort sina egna svagheter hos sina spelare, för det gör man naturligt, utan att inte föra över sin egen spelstil och styrka hos sina spelare, jag tycker inte man ska se på spelstilen vilken tränare spelaren har.

Jag börja tänka på detta för ett antal år sedan och här kommer ett par ex (dessa är inte extrema men kul om alla vet vilka de är):

FBTK killar årgång 85-89, alla (nästan) f-h jobbare, tränare Stellan Bengtsson
SUIF tjejer årgång 87-89 , alla (nästan) mycket fin b-h, lite rolig f-h, tränare Peter Andersson
LBTK tjejer och killar 88-92, mycket material, tränare Hans Thalin

Nu ska jag ärligt säga att detta är mina egna tankar och funderingar och det finns väldigt lite underlag, vet inte ens om Stellan och Peter var ansvariga för dessa spelare men det känns som så.

Detta tror jag verkligen inte var negativt för alla spelare, många passade det i flera fall utmärkt men när jag såg en spelare som Erik Åhman springa f-h över hela bordet så tyckte jag det var konstigt och jag tror Erik, som jag inte känner så väl men verkar makalöst ambitiöst, skulle vara en klart bättre spelare idag än superettanklass.

Som sagt tog jag med Stellan, Peter och Hans för att de var i stora klubbar och många vet hur de lirade som aktiva, jag hyser stor respekt till dem, både som spelare och ledare och vem vet, hade jag också varit spelare på hyfsad nivå, typ världsmästare, så hade nog också försökt föra över en del av min spelstil på mina adepter.

Ber om ursäkt att min svenska är långtifrån världsklass.

Vill också tacka Max för ett lysande jobb!

mvh Marcus Sjöberg

Tränarfilosofi och tips

 Sin egen tränarfilosofi är ju ständigt i sin utveckling och jag lär mig nya saker varje dag. Det mesta handlar väl om att framför allt ha en tydlig sådan. Idag så är det extra svårt att ha en tydlig filosofi eftersom alla dessa ändringar inte har satt sig riktigt utan man får gå mycket på känsla vad man själv känner är bäst. Detta kan ju också ses som en bra start att verkligen testa nya grejer. Tränarfilosofin kan ju göras hur stort som helst. Vi spelar en ganska komplex sport som innefattar stora bitar teknik, fysik och mentala bitar. Där av så måste vi ju träna extremt mycket för att kunna få med alla dessa bitar. Men jag gör det lätt för mig själv denna första gång och pratar enbart teknik i denna artikel.

Teknik i pingis är ju också den fantastik stor och det finns ju inget rätt eller fel vad gäller spelidé så jag koncentrera mig på dem stora grunderna som är bra att kunna även om du spelar med kort, långnabb, backside  eller chicken wing style. Jag tar upp 3 stora saker som jag tycker är dem största att kunna innan man går vidare.

Jag själv tycker att skruv och placering är fruktansvärt viktigt att lära sig i ung ålder. Ju tidigare man lär sig att både göra egen och ta emot andras skruvar gör att man kan börja sätta mycket bollar på bordet. På detta sätt så lär sig spelarna att förflytta sig med bra balans. Även att skilja på forehandsfötter och backhandsfötter är viktiga grunder att kunna. Framför allt för att skapa en forehand som inte är beroende på att man tar bollen på exakt samma ställe varje gång. Om man lär sig att attackera på dem tre punkterna tidigt, högsta och lägsta punkten i bollbanan så kommer motståndaren ha mycket svårare att stressa oss i deras försvar.

Just detta tycker jag att vi i svensk pingis har tappat lite eftersom alla våra spelare har lärt sig backhandsspelet tidigt och förlitat sig på detta alldeles för mycket. Detta har kommit av att många tänker backhand när det kommer till spelet i mitten. Spelar igen roll vad för typ av spel det kommer i mitten är vi svenskar oftast där med ett backhandsslag och fastnar på lite för raka och parallella fötter som gör att vi blir stressade när bollen spelas i forehand. Missförstå mig inte… Jag tycker verkligen inte vi ska gå tillbaka till extrema forehandsspelare som drar forehands på allt, det går för fort i dagens pingis för att kunna hänga med. Men om man ska få styrka och balans i sina förflyttningar måste forehand vara första alternativet i mitten.

En annan sak med för parallella fötter i sin forehand är att när man kommer med mycket fart ut i sitt forehandshörn så är det mycket svårare att stanna med balansen i mitten än om man kommer ut med forehandsfötter ordentligt.

Tredje grejen med forehandsspelet och för parallella fötter är att kraften i slaget ska komma igenom att man har en vridning i bål. Den här vridningen blir för liten för att hjälpa till med skruv och fart så man måste ta i med sin arm istället. Detta gör att över en lång tidsperiod så är skaderisken stor, plus att när det kommer till fart så ska man försöka skapa den med lite kraft och bra tajming istället för med arm kraft. För att behålla kontrollen i slaget. Denna rörelse med att spelhandens ben går bak lite är också bra i försvarsspel. I försvars spelet behöver den inte gå bak lika mycket men tillräckligt för att man ska kunna ligga med balansen framåt genom hela blocken och göra så att kroppen inte är i vägen för den. Om du tycker dina blockar är för höga så är parallella fötter oftast svaret. Detta gör också att du inte har olika rörelsemönster i attack och försvars och kan vänd på steken lite lättare när tillfälle ges. 

Om högsta, lägsta och tidig bollträff är viktig i forehand så är det lika viktigt i backhandspelet att kunna Loopa, trycka och gå överbollen i sitt attackspel. När jag ser på ungdomarna i Sverige tycker jag många bara spelar en typ av slag på övningarna. Oftast är det backhandloopen som man använder sig av. Oftast funkar det okey att göra detta på regelbundna övningar men det brukar komma missar för mycket i oregelbundna eftersom det är svårare att bedöma vart bollen kommer och loopen är ett slag som man behöver mycket tid för att göra.

Ett tips är att börja med att gå över bollen i början och trycka till den vid tidsnöd och höga blockar, och vänta med att loopa tills du i övningen kommer en bit bak. På detta sätt tränar du mera slag du kan använda på match och du kommer säkert att märka att du kommer längre i övningen innan du missar. Med detta sätt tränar du ditt djupledsspel i backhand, framför allt när du kommer bak och måste loopa försöker att avancera framåt till bordet igen. En till fördel med detta är att du lär dig vilken position du ska ha vid attackspelet tidigt i bollarna när båda är framme vi bordet och fightas om att ta kontroll över bordet. Du kommer också lära dig att spela backhand när du är på väg tillbaka i planen istället för att vara rädd och gå på defensiven. Tänk bara på att försöka att backa med balansen framåt. Vikten ska vara på främre delen av fötterna även när man rör sig bakåt.

Om du lär dig dessa tre varianter kan man på ett varierat sätt vända från försvar till attack på backhandsidan. På forehandsidan vänder man ju nästa alltid med en loop men på backhand sidan är det svårt att träna in en kontrollerbar tillbakaloop eftersom den tar plats och det är svårare att sätta fart på bollen ifrån den sidan. Då kan man vinna många poäng på variation istället för bara med fart. Men som sagt på forehandsidan vänd med loop eftersom den blir så hård att den kommer att vara effektiv.

Serve och servereturer: Detta är en djungel som det tvistas mycket om hur man ska hantera. Det enda jag kan rekommendera är att i just detta moment så tycker jag att ni ska tänka oerhört mycket på vad ni tycker passar er. I servereturer och servar brukar jag dela upp spelarna i kategorierna passiva och aktiva. Alltså ska ni låsa motståndaren så att ni kommer till egen attack först eftersom ni inte hänger med bra i det öppna spelet. Då måste nu vara extremet bra att attackera på halvlånga servar och returer och lära er att hela tiden försöka att låsa kort med långa returer enbart som variation.

 Eller kan ni försöka att variera servar och returer för att med det få ett öppet spel med en halvdålig attack och kunna vända därifrån. Detta sätt passar den som är bra på att vända försvar till attack. I och med att ni blir tvungna att använda mera typer av slag så måste ni även vara bra på att läsa vad motståndaren gör för skruv i sin serve. Något som jag tycker alla kadetter och neråt i Sverige måste bli bättre på är att även här söka forehand i returerna så att man blir bättre på att röra sig direkt till bollen och kunna vara med och dra på alla halv och långa servar bättre. När det gäller serve så finns det bara ett sätt att få en bra serve och det är att titta på hur äldre servar och gå ner och nöta sina varianter så att du får så mycket skruv som möjligt plus att du kan lägga serven vart du önskar vid varje servetillfälle. Något som är underskattat i svensk pingis är dem långa servarna som kan vara ett utmärkt sätt att bryta av matchtempot och få en gratis poäng. Tänk bara på att när ni servar långt så måste ni ha en tanke efter serven vad ni vill göra så att ni inte bara slänger i väg en lång serve och sen blir passiv i bollen. 

Ja det var lite om min träningsfilosofi. Det sista jag kan säga är att ingen har kommit till sin fulla potential utan att träna mycket och på ett effektivt sätt. Men kom ihåg att tänka långsiktigt och försöka hitta glädje i det mesta så blir man inte lika butter när man är inne i en liten tuff period. Alla utvecklas i sin takt och bara för att det inte går som du vill just nu så har man alltid chansen att komma ifatt och förbi bara du tror och tycker det är roligt att försöka bli bättre i din pingis. Allt kommer inte på en gång utan man blir säkrare och säkrare ju mera man tränar. Och en boll bättre i taget.

Med vänlig hälsning Coach Adde

Varför blev man ledare?

Idrott en drog som är större än själva livet. Var någonstans annars i livet får man chansen att helt få konkreta bevis på hur och vad man lyckats med. För mig har alltid idrotten gått före det mesta. Spelar egentligen ingen roll vad jag hittar på så vill jag alltid försöka att vara störst, bäst och vackrast. Inget går upp över ruset som kommer när man klarat sitt eller lagets målsättning.

Har fått berättat av min kära mor att min första kontakt med bollen var just en pingisboll som tillsammans med en tesked. Min egen Pingiskarriär har gett mig många fina minnen och jag har fått träffa otroligt många sköna personer genom åren. Men det tog slut ganska så snabbt när jag av skador och lite motivationsbrist insåg att jag inte skulle kunna konkurrera på seniornivå på samma sätt som jag gjort på ungdomsnivå. Under denna tid gick jag på pingisgymnasiet i Söderhamn och för att få betyg i specialidrott C var jag
tvungen att börja träna en ungdomsgrupp 1-2 gånger i veckan sista året på skolan.

Det var då jag fick upp ögonen för en annan del av idrotten. Istället för att få ett rus av mina egna prestationer så fick jag det av att mina elever lärde sig nya slag och hade roligt tack vare mig. Snöbollen började rulla ordentligt när jag flyttade tillbaka till Stockholm och började hjälpa min gamla klubb Spårvägen en gång i veckan.

En gång vart snabbt två, tre sen helt plötsligt var det en halvtidstjänst och nu är det mitt heltidsjobb. Pingisen är åter nummer ett i livet och inget kommer i mellan mig och min idrott. Samma små del mål och olika prestationer ger mig styrka och motivation som när jag själv spelade. Bara att det nu är Spåretlirarna som ger mig dem. Spelar ingen roll om det är våra A-lag eller nybörjare som gör det, så ger det mig det där magiska ruset.

Man vart biten som liten av allt det roliga som idrottslivet hade att erbjuda. Alla läger, resor, tävlingar, träningar och utmaningar som skapar ett fantastiskt kamratskap och jag får chansen att fortsätta att njuta av dessa härliga saker i mitt vuxna liv sysselsättning. Slå till den lilla vita saken och sen sätta av i jakt efter den. Fantastiskt kul när jag var 3 och är det roligaste jag vet fortfarande.

Kärleken till bollsporten var funnen och kommer nog att följa mig så länge jag lever.

Med vänliga hälsningar Coach Adde