De är säkert många som redan hört olika varianter av denna berättelse, men de är bara jag som kan berätta originalet så lyssna nu noga nu. Den här har jag fått höra av många i pingissverige och då har den varit kryddad. Häng med nu.

Jag vet inte vilket år de var, jag hade i alla fall blivit uttagen på mitt första landslagsläger. Detta var ju som alla förstår väldigt stort. Speciellt när man fick se vilka andra som var med, som till exempel

Kadetter: Christoffer Dellstrand, Fabbe och Sondell.

Juniorer: Axelqvist, Rydén, Åhman, Krasniqi, Robert Eriksson, Kim Nylander.

U21: Anders Holm, John Wall, PG.

Och då inte att förglöma Mattias Översjö Byttorps IF.

Jag tänkte vilka lirare som ska på lägret och här ska jag vara med. Nice.

Nu till lägrets början, när jag fick reda på hur mycket vi skulle träna var de ju en liten chock. Jag tränade då knappt 3-4 pass i veckan, och då mest fisk och backhand, fotarbete och sånt var jag inte någon världsmästare på. Vi skulle träna 2 gånger om dagen och också väldigt långa pass bara de gjorde ju att man blev lite fundersam hur ska jag klara av detta?

Första passet var nu över och tränaren som då var Linus Mernsten säger att vi ska köra mage rygg. Jag visste ju var magen och ryggen sitter men vad skulle jag göra. Då sade han att vi skulle köra fys, jag visste ju vad det var men inte mer än så. Så Anders Holm fick visa mig några övningar.

De första dagarna gick ju bra men sedan började kroppen börja säga emot och de var då eländet började. Jag blev sjuk en förkylning och var riktigt seg i kroppen, de var iskallt ute och jag blev sängliggande.

Jag var väldigt sjuk och orkade ingenting, jag bara låg på Campus i Köping, jag skulle ändå ta mig ner till matsalen en dag för att äta och de var så jobbigt, när jag väl hade ätit klart så somnade jag i matsalen, sedan tror jag att det var någon som väckte mig så jag kom därifrån, detta var bara början på en väldigt jobbig vecka.

Jag fick reda på av Sören som då var kadettcoach att vi skulle ha något slags utvecklings samtal och då fick jag ju ta mig ner till hallen igen, jobbigt. Men de hade ställt upp en säng till mig där så att jag kunde sova när samtalet var klart.

Nu till sista dagen den här har nog många hört talas om vi skulle äntligen få åka hem, och orutinerad som jag var hade jag ju inte en rullväska som man kunde dra utan hade en stor jätteväska hockeytrunk. Som jag knappt kunde bära och den skulle jag bära till hallen från campus och de var på fotbollsplanen som allt hände. Jag gick där och hade problem med min väska för den var så stor och tungt. De var då jag bara släppte taget om väskan såg hur mjuk snön var och bara lade mig där och vilade sedan kom de några pingisspelare bakom och såg allt detta. Men jag somnade aldrig som alla andra säger utan de var bara en lätt vilostund…..

Hoppas denna nu blir rätt sagd i framtiden. De var ingen bra vecka för mig den veckan.

Nu vill jag bara tacka dig Max för en rolig blogg med bra läsning.

Jag skulle vilja skicka vidare anektdot stafettpinnen till Niklas Almström.

Nya Kaledonien i Söderhavet, året är 2004. En av mina första World Junior Circuit-tävlingar, och spänningen går att ta på. Dagen innan har Johan Olofsson i lag slagit en liten japan, vars servar förbluffat oss alla, med 11-9 i femte. Japanens namn var Kenta Matsudaira, och vi anade alla att detta var en blivande storspelare.

Efter en snabb sorti ur dubbelturneringen på morgonen går vi tiominuterspromenaden tillbaka till hotellet för lunch och en snabb tupplur. Det är med laddade batterier vi sedan återvänder för att göra det vi kommit hit för – ta oss vidare ur poolen i singel. Jag springer några varv runt hallen och går sedan och hämtar Sebbe Andersson för att slå in. 40 minuter till match. Ska möta den enda riktiga utmanaren om poolsegern direkt, Binbin Zhou från Nya Zeeland som jag haft hyfsat svårt för på lägret och som är åttondelseedad. Men var är racket?

Kollar igenom väskan och området runtomkring på läktaren. Var inte racket där alldeles nyss? Har någon snott det? Rusar tillbaka till hotellrummet för att dubbelkolla att det inte blivit kvar. Med 20 minuter kvar ger jag upp och plockar fram reservracket, med oinspelade nabbar och likträff i forehand.

Kommer under direkt i matchen. Får ingen underskruv med nabbet och kan inte loopa alls utan hamnar på mellanhand. Lyckas gneta mig till ett skiljeset men kommer under direkt med 9-4. Då kommer coach Nisse Sandberg, som suttit på Olofssons match tills nu, och tar timeout. Jag lyckas smyga upp underläget och tar hem matchen 12-10. Lättad går jag upp på läktaren och sätter mig vid min väska.

Nån minut senare kommer Nisse också upp och sätter sig med sin gula Ängbyväska. I denna så börjar han gräva lite medan han frågar om jag saknade någonting under matchen. Jag hinner inte svara innan han fiskar upp min förstaracket, skrattandes sitt sedvanliga, bullriga skratt, ur den illgula bagen från SportJohan. Huruvida det var något slags skämt att gömma min racket, eller om det var en läxa för att jag inte höll tillräcklig uppsikt, vet jag till dags dato ännu inte. Men lättad blev jag.

* Två år senare: Nisse Sandberg coachar i damjuniorerna i El Salvadors World Junior Circuit. Jag tror det är Madde Melcher som kör en stenhård femsettare med en lokal, latinamerikansk förmåga.

Efter sidbyte i skiljeset stoppar Nisse in en Fisherman’s Friend i munnen, sin vana trogen. Domaren tror att detta är ett dolt tecken och skickar upp honom på läktaren med ett rött kort. Att motståndarcoachen har en konstant dialog med sin spelare verkar spela mindre roll, det är bara att gå upp och sätta sig.

* Nästa dag lirar vi pooler i singel och det drar ut på tiden. Det är 35 grader i hallen och luftfuktigheten är såklart skyhög. Alla längtar till hotellpoolen. Då, i den sista matchen, börjar det fullkomligt ösregna, så mycket så att taket bågnar och buktar in kraftigt.

Plötsligt slår blixten ned i hallen och all elektronik (inklusive lyset) slås ut. Man ser inte handen framför sig. Halv panik utbryter och alla matcher får tillfälligt avbrytas. En dryg halvtimma senare börjar strömmen återvända och ytterligare en kvart senare kan matcherna komma igång åter, men det droppar från taket och duvor flyger runt i hagarna och släpper spillning på borden.

* Sista anekdoten är från Qatar, ytterligare något år senare. Vi bor på det lyxigaste hotellet i mannaminne, med pool, tennisbana, buffémåltider och allehanda lyx.

Själva tävlingen går okej, och jag och Martin tar hem både lag och dubbel i konkurrens med Frankrike, Ryssland, Luxemburg med flera. Indien utmärker sig med många duktiga kadetter och en väldigt social coach som inte är sen att ge komplimanger åt svenskar så fort han får chansen.

På vägen ner till middagsbuffén en kväll småpratar vi lite med några norska affärsmän i hissen. De avslöjar att detta är ett av de sämre hotellen i Doha, och att det ska rivas nästa vecka för att bereda plats åt ännu ett femstjärnigt hotell.

Väl nere passerar vi den otroligt rökiga hotellbaren med dess tillhörande kinesiska glädjeflickor (ut kommer, stapplandes och med röda kinder, en icke namngiven skäggig utländsk tränare från ett centraleuropeiskt furstendöme), och väl inne i restaurangen sätter vi oss sedan till bords tillsammans med Nisse och övriga svenskar.

Flera av oss noterar att Nils-Erik ser aningen blek ut, men reflekterar inte så mycket mer över det. Det är väl inget som inte ett par Fisherman kan bota…?

När dessertbuffén är avklarad, och Nisse beställer in sin dagliga ölburk som avec till kaffet, reser vi oss andra för att rulta oss upp till rummen igen. En panikslagen Nils beordrar oss att stanna kvar, av en anledning som han inte vill berätta. Det är tydligen någonting så osannolikt att han inte vill berätta det förrän tävlingen är över. Men om vi stannar kvar efter maten varje dag lovar han att berätta på flyget hem.

Sagt och gjort. Vi offrar en kvart fyra dagar i följ för att få reda på hemligheten.

På bussen till flygplatsen tar han bladet från munnen: det visar sig att en viss indisk manlig tränare, första kvällen efter vi gått upp på rummen, kommit och satt sig vid hans bord och frågat huruvida Nisse hade många ‘girlfriends at home’. Gift som han är, svarar Nisse nej, och indiern kan inte för sitt liv förstå ‘hur en så attraktiv man inte kan ha tusentals flickvänner hemma’. Det hela hade tydligen slutat med att indiern givit Nisse ett rejält skamligt förslag (detaljerna lämpar sig inte i tryck), och vår käre Nils-Erik hade plötsligt fått väldigt brått därifrån… Den ‘trevligt sociale indiske tränaren’ vi umgåtts och skrattat med dagar i följd framstod nu i lite annan dager, kan man lugnt säga. Han har ännu inte synts till igen kan rapporteras.

*

Gurra återkommer med vem som får ta över stafettpinnen.

Fick denna historia berättad för mig igår och jag ska nu försöka återge den så gott det går.

Det är den 20 mars 1998 och det är den andra semifinalen mellan Eslöv och Söderhamn. Eslöv har vunnit det första mötet hemma och spelar nu på bortaplan i ett kokande Söderhamn som är lite favoriter i detta möte.

Matchen blir stenhård och lagen följs åt och turas om att dela ledningen i lagmatchen. Peter Andersson tar revansch på lillebror Mattias som vunnit nere på hemmaplan med 8-6 i skilje. På den tiden spelade man till 21 men om det blev skiljeset så spelade man alltså tiebreak och först till sju poäng.

Peter lyckas även vinna sin andra match och det mot Mikael Zöögling i en stenhård batalj där Pidde vinner med 8-6 och ger SUIF ledningen med 4-3 när hans lillebror går in och är tvungen att vinna mot Fredrik Lundquist vilket nere i Eslöv skedde ganska smärtfritt, den här gången blir det långt i från smärtfritt och när Mattias väl kan sträcka armarna i luften så står det 10-8 i skiljesetet. 4-4 i lagmatchen.

En annan grej som var annorlunda på denna tid var att om det blev 4-4 så spelade men en avgörande match och det var inte som det varit det senaste säsongerna en singelmatch utan då var det en dubbelmatch.

Chen Jian (den äldre som spelat för Bele och Ängby) som tagit sina två matcher var given etta och han brukade spela tillsammans med Zöögling men denna gång så hade kinesen fått för sig att han skulle spela med Mattias som just vunnit sin match medan Zöögling förlorat bägge sina. Sagt och gjort så blev det och det innebar att Eslöv mönstrade Chen Jian/Andersson mot Wang Fei/Andersson. Brödraparet mot varandra en gång till.

Eslöv paret vinner första med 21-19 för att förlora det andra med 22-24 och dagens femte ovissa skiljeset skulle nu avgöra om Eslöv skulle kunna nå sin första SM-final någonsin.

Skiljesetet blev lika hårt som de andra seten och snart var det matchboll Eslöv. Ledning 6-5 och egen serve. Publiken lever med sig nästan lika mycket som SUIFs superheta bänk som om man uttrycker det milt verkligen hejar på sitt lag. Stämningen är så tjock att man måste hugga sig fram med machete för att kunna ta sig fram till bordet.

Eslöv är en boll i från att skrälla och gå till final. En boll. En endaste boll och den som servar är Chen Jian, kinesen som varit med sen 1800-talet kallt och som är lurigare än vad Zögge och äpplet är tillsammans.

Chen Jian servar på Pidde Andersson som direkt när han returnerar bollen säger ”nätserve”. Problemet är att han missar returen och domaren har inte markerat för nätserve. Chen Jian går direkt över till domaren och tackar för matchen och snabbt som attan tackar han motståndarna i SUIF som inte fattar vad som händer. Än mindre förstår publiken vad som händer men det anar vad som håller på att ske och de vrålar ut sin ilska. Eslövs bänkens jubel kvävs lite när SUIFs hela lag är ine och pratar med domarna. Mellanbror Peter försöker få lillebror Mattias att erkänna att det var Mattias. Men ni vet alla hur det är. Ibland så har man inte sett att det var nätserve och kan då inget göra. Samtidigt vill inte Mattias vinna på ett felaktigt sätt så diskussionen med mellan SUIF, Mattias och domarna fortsätter. Domarna står dock på sig vilket föranleder att publiken till sist kommer in i hagen för att göra sin unisona röst hörd. Chen Jian är inte i närheten.

Efter en cirka trettio minuters palaver säger den äldsta brodern i brödraskaran Thomas till Mattias att lämna hagen då det inte finns något de kan göra. Domarna är bestämda att det inte var nätserve, bollen är spelad, bollen är förlorad för SUIFs del och Eslöv är med det i sin första SM-final. End of story, lämna hagen.

Eslöv tar sig in i sitt omklädningsrum under burop och skällsord som man bara kan ana och knappast själv vill höra. Väl inne i omklädningsrummet så ser de att på toaletten sitter Chen Jian med vidöppen dörr och skiter med en cigg i mungipan. Helt iskall inför det som hänt tyckte kinesen att det var skönt att skita och ta en cigg.

Laget vet inte vad de ska säga men det vet Chen. Han säger helt kort och koncist.

”Vad gjorde ni där uppe så länge? Den bollen spelas aldrig om, inte en chans. Vad höll ni på med? Vi är i SM-final nu och det måste vi fira”

*

Vad kan man säga om det här då? Ja, jag vet inte men jag skrattade gott när Mattias och Peter berättade den för mig igår kväll. Anekdotstaffet tar därmed ny fart och jag lämnar över pinnen till Gustaf Ericson i Ängby SK.

Jag vill börja med att tacka pingissveriges svar på blondinbella för förtroendet och hoppas kunna bidra med något läsvärt.

WJC i Tunisien 2009. Jag gör min första match i poolen i singelspelet mot en tunisier. Den ganska unika händelsen utspelar sig i femte och avgörande set. Alla som förövrigt har varit i Afrika vet att man inte ska förvänta sig överdrivet mycket av standarden vilket gäller på alla plan. I hallen spelade vi på trägolv, alltså ingen röd matta på denna annars halvdana WJC. Borden och barriärerna var av märket STAG.

Efter att ha vunnit var annat jämnt set var det alltså dags för ett skilje. Även detta var ganska tajt. Tunisiern går upp till en 7-5 ledningen när det otroliga inträffar. Det är min tur att serva och efter en hel del backhandservar tänkte jag nu ge igen med en om möjligt diskutabel forehandserv. Detta efter ett flertal solklart otillåtna servar från Tunisierns sida. Domarna på tävlingen skall sägas var väldigt noga med att starta matcherna tio minuter innan utsatt tid, men serva, det fick man göra bäst man ville.

Matchen står och väger vid 5-7 när det är min tur att serva. Jag intar servposition, kastar upp bollen, och precis i samma veva som jag ska flytta mig några centimeter för att komma rätt till bollen känner jag hur jag sitter fast! Jag kommer ingen vart! Bollen är på väg ner och tankarna susar snabbt genom huvudet. Jag gör allt som står i min makt för att försöka komma loss och kunna, vid det här lagret, i varje fall få över bollen. Tyvärr kommer jag inte till bollen ordentligt och missar serven varpå tunisiern ossar, samtidigt som jag försöker komma på om jag drömmer eller inte.

Efter en kort besiktning visade det sig att STAG-bord har en skruv som går in från kortsidan. Olyckligt vis var denna skruv inte helt iskruvad utan stod ut nästan en centimeter. Jag påpekar i alla fall för domaren jag fastnade i bordet med mina trasiga shorts som huvudargument. Domaren rycker på axlarna, och i chocktillstånd accepterar jag det som hänt med argumentet man fått inpräntat sen barnsben ”skit samma, fokusera på nästa boll istället”.
Matchen dog i och med den här händelsen, 5-8 och en chockerade händelse blev för mycket att ta igen. Tunisiern vinner matchen med siffrorna 11-7 om jag inte minns fel. Efteråt påpekar jag än en gång att bordet ”har en skruv lös” och att detta borde åtgärdas. Jag tänker inte så mycket mer på detta utan accepterar förlusten och går och sätter mig på läktaren.

Historien slutar med att femton ”viktiga” gubbar i gröna kostymer och mustasch trängs vid bordet för att se vad det var som var så fel. Så här i efterhand har jag tänkt ganska mycket på vad som hade hänt om jag hade vägrat att spela vidare.

Jag tackar för mig och lämnar över stafettpinnen till den ibland något högljudda lagledaren för Islandstorget Per Mattsson!

Hur vet jag vad ni anser är roligt?

När man har varit i en pingishall, med pingismänniskor, under en längre tid så brukar detta resultera i det pingisskadade ordet ”skallgång”- då är allt roligt.

Det finns så sanslöst många minnen att berätta. Men roligast är dem självklart om man upplevt dem själv, så frågan är vad ni kommer att uppskatta allra mest(?).

För att göra det hela mer avslappnat, så är det lika bra att ni infinner skallgång.

Madde och Malin P, kadetter på UEM i Ungern;

Malin har sin flygbiljett för hemresan under handfatet i badrummet– i papperskorgen. Madde har haft den med sig varje dag till hallen- i ytterfacket på träningsväskan. Givetvis ovetandes båda två. Det var ju bara biljetten till Ungern som vi fick på Arlanda!?

Madde 10 år på landslagsläger i Långemåla;

’’Jag är en pervers politiker’’. Får man sjunga den oavbrutet när man är 10 år?

Madde och Felicia Falck på första resan med Nisse (Marocko);

Uppenbarligen var det överskattat att ta ut nyckeln från hotelldörrens yttersida när man ska gå in i rummet och sova.

En arab kl 4 på natten var varmt välkommen in på rummet. Han tittade glatt omkring bland våra saker. Jag upptäckte händelsen och tittade på Felicia. Hon sov. Så jag gömde mig under täcket.

På marknaden, talade Nisse om för en säljare som ville ha mig för 2 kameler, att;

‘’TWO, that’s way too much!!’’. Tack Nisse!

Damjuniorer + Mathilda på läger i Japan;

Hela den japanska truppen stod på led framför tränaren för att lyssna på vad han hade att säga innan träningen. Två sekunder efteråt visste ingen av oss svenskar vart vi skulle ta vägen.

Han öppnade mötet, med en mök.

Madde och Malin P, UEM i Slovakien;

Malin skulle minsann lämna in sin tvätt på hotellet. Jag skulle minsann tvätta min för hand.

Men Malins sätt verkade mer bekvämt. Jag valde att göra samma sak.

En dag senare och ett papper på Malins säng med budskapet att vi var välkomna att betala 1500kr i receptionen, så slutade det med att hela rummet utnyttjades till torkskåp.

Dagen efter fick jag leta trosor på bakgården.

Lämna aldrig in tvätten på hotell.
Öppna aldrig fönstret och häng dina underkläder, definitivt inte om det är storm ute.
Dela upp arbetet om vem som ska få ur vattnet ur kläderna då ni sköljt dem, köttsår är aldrig mysigt.

Madde och Tomas Johansson i Santo Domingo;

Som förmodligen alla i pingissverige vet om så tycker min tränare om att springa. Han springer i princip varje dag. Ni förstår förmodligen känslan han upplevde då vi efter en bussresa från hallen och en middag på hotellet, insett att Tomas joggingsko var borta.

Tomas fick givetvis panik och vi skulle gå och höra efter med busschauffören om någon joggingsko upphittats. Svaret var, NEJ.

Men inte gav Tomas upp. Nu skulle vi till restaurangen (?) och höra efter.

Vi fångar en servitris och Tomas säger ’’Has anyone seen my joggingshoe?’’. Jag bara kände hur jag ville sjunka under jorden.

Men hon verkade inte tycka att det var lika pinsamt som jag. Hon sprang iväg och frågade kocken. Men tyvärr gav det inget resultat (??!!!). Märkligt!

Annars brukar man ju hitta joggingskor inne hos kocken.

*

Jag tackar nu för mig och avslutar min anekdot. Hoppas att det var läsvärt. Jag skickar vidare stafettpinnen till pingissveriges svar på Brunettberra. Pontus Dyrefors!

Den här historien utspelade sig på ett USM i Växjö. Jag tror att jag var 17-18 år. En given plats för lite socialt utbyte vid bordtennistävlingar har alltid varit limbordet (fram till nu).

Jag stod och pratade med några kompisar och konkurrenter och förberedde noggrant min racket. På den tiden var jag sponsrad med bordtennismaterial. Några veckor tidigare hade jag testat en kompis stomme från ett konkurrerande märke. Jag tyckte den var rätt skön så jag bestämde mig för att låna den och köra med den ett tag. För att vara på den säkra sidan hade jag bytt ut klossarna så att ingen skulle se att jag spelade med en stomme från ett konkurrerande märke.

Den man från min sponsor som skötte kontakten och kontrakten med de sponsrade spelarna kom efter en stund förbi och deltog i snacket runt limbordet. Samtidigt som jag stod och pratade med honom drog jag av min gummiplatta från stommen. Problemet var att under gummiplattan, mitt på stommen stod konkurrentens namn med stora bokstäver. Detta påpekades omgående av MR sponsor som hade första parkett till min ogenomtänkta handling. Jag minns att jag i panik täckte över stommen med min gummiplatta samtidigt som jag fick upp en bild i huvudet av ett kontrakt som revs itu.

Jag väljer att lämna över stafettpinnen till pingissveriges svar på blondinbella Madeleine Melcher.

Etiketter: Anekdot-stafetten
Postat i Blogg | Inga kommentarer »